”Man, man, man, kvinna, man”

Fler kvinnor som förhandlare på klimatmötena? Va? Nej, alltså, det går inte. Diskussionerna är väääääldigt tekniska.

Det svaret fick Winnie Byanyima, chef för Oxfam International, från en högt uppsatt ansvarig när hon lyfte frågan om en bättre könsbalans bland förhandlarna på ett tidigare klimatmöte. Men, poängterar hon under ett panelsamtal på COP21 i Paris, det var före Christiana Figueres, nuvarande chef för FN:s klimatkonvention.

Idag är det Gender Day här på klimatmötet i Paris. En dag för att uppmärksamma jämställdhet (ur ett könsperspektiv) och frågans kopplingar till klimatförändringar. Men först – en kort statistikkoll från ett av de största sidoeventen här på klimatmötet, Sustainable Innovation Forum.
52 män, 21 kvinnor. Det var talarlistan. Åtta män, två kvinnor. Och det var statistiken för eventets ”advisory board” som gett strategiskt råd i utformandet av konferensen.

Förutom diskussionen om hur det ser ut här på mötet finns en lång rad brännande kopplingar mellan klimat och jämställdhet ur ett könsperspektiv. Att systematiskt jobba med att överbrygga ”jämställdhetsklyftor” i arbetet mot klimatförändringar har visat sig vara en av de mest effektiva mekanismerna för att bygga klimatresiliens, skriver UN Women.

Ett förändrat klimat drabbar de fattigaste värst. 70 procent av världens fattigaste är kvinnor. De drabbas på flera nivåer som handlar om levnadsstandard, jordbruksproduktivitet, tillgång till rent vatten och energi.

Samtidigt har kvinnor svårare att göra något åt sin situation. De fattigaste kvinnorna är ofta helt beroende av naturresurser för sitt uppehälle, resurser som påverkas av en allt varmare värld. Begränsade finansiella resurser och liten tillgång till politiska processer är ett reellt hinder.

Medan jag satt och skrev på den här analysen igår lyssnade jag samtidigt på en paneldiskussion anordnad av Global Compact, FN:s hållbarhetsprogram för företag. I panelen: fem män och två kvinnor. Är det en slump? Eller kan vi dra slutsatsen att FN, klimatmötet eller näringslivet är ett ojämställt projekt?

Såklart inte – på samma sätt som att det är svårt att säga att en enskild väderhändelse beror på klimatförändringen.

Men symbolfrågor kan vara viktiga. Kanske än mer så just här. I hållbarhetsvärlden kan en plastsked eller en obalanserad panel dra ner ett viktigt ämne i dyn.

Klart är att jämställdhet kommer att bli en alltmer högljudd fråga inom såväl företagens hållbarhetsarbete som i FN-processer. Den blir helt enkelt oundviklig i ett seriöst mångfaldsarbete.

Inte minst efter att de globala målen för hållbar utveckling antogs i New York i september i år. Det femte målet talar sitt tydliga om än visionära språk: uppnå jämställdhet och stärka alla kvinnors och flickors egenmakt.

I det utkast till klimatavtal som nu ligger på bordet finns också jämställdhetsaspekten med. I artikel 2 nämns att avtalet ska implementeras bland annat genom att främja jämställdhet utifrån ett könsperspektiv. Men formuleringen står inom hakparenteser, vilket betyder att den är omdiskuterad. Här har nog FN, företagen och länderna en hel del arbete att göra de kommande åren. Och kanske behövs det någon som på ett tydligt sätt kan lyfta frågan. Var är klimatjämställdhetens Rockström? Troligen någonstans i folkmassorna på Le Bourget.

martina på cop21beskuren

Martina Frisk