Mannen som ville sänka Medelhavet

Han var inte den ende visionären med storslagna idéer under 1920-talet, då han formulerade sina planer på en gigantisk kraftverksdamm som skulle försörja Europa och Afrika med el och gradvis göra Sahara till en bördig trädgård. I Frankrike drogs planer upp för en kanal mellan Marseille och Bordeaux och i Holland torrlades Zuiderzee genom en tre mil lång vall som tog tio år att bygga.

Samma längd skulle Sörgels damm ha, och samma byggnadstid räknade han med. Men här handlade det om ett vida större bygge: 200 000 arbetare i fyrskift för att bygga en 300 meter hög betongvall – som (vet vi nu) skulle ha krävt mer betong än den totala produktionen under 1930-talet.

De andra dammarna i Bosporen och mellan Tunis och Sicilien var mindre byggen. För de hamnstäder som gradvis skulle hamna långt över och långt ifrån vattenytan hade han planer och Venedig skulle räddas med hjälp av en invallad insjö i det annars nästan torrlagda Adriatiska havet.

Järnväg och autostrador ända till Kapstaden skisserades liksom en förlängning av Suezkanalen ut till den bortre delen av Medelhanvet som skulle sänkas med 200 meter.

Men Sörgels projekt var mycket mer än ingenjörskonst, det handlade om Europas överlevnad i en framtid mellan en två supermakter, en panamerikansk och en panasiatisk.
Sörgel insåg också att kol och olja skulle ta slut. Räddningen var vattenkraften (han far byggde vattenkraftverk i Bayern) och en kolonisation av Afrika.

I det första projektförslaget från 1929, Panropa, handlade det om att sänka Medelhavet och bevattna Sahara. I senare förslag under namnet Atlantropa ingick tillkomsten av två jättelika insjöar i Afria, ett gigantiskt, översvämmat Kongobäcken som gör en nästan lika stor sjö av den oftast uttorkade Tchadsjön.

Lågvatten. De röda områdena är frilagd havsbotten, de inringade är byggprojekt.
Bild: Wikimedia Commons, user: Devilm5(http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Map_of_the_Atlantrop_Projekt.png)

Att det skulle medföra oerhöra folkomflyttningar bekymrade honom inte. Han såg Afrika som ”Europas naturliga, välbelägna och relativt lättdirigerade kolonivärld, en välståndets brygga med råvaror för europeisk industri och en växande avsättningsmarknad”, enligt ett referat i Stockholmstidningen 1942.

Hans böcker och många artiklar väckte ett visst intresse men fick aldrig något officiellt stöd. Nazisterna förbjöd honom till och med att propagera. Hitler hade ju siktet inställt österut och hade inget till övers för ett förenat Europa utan Tysk överhöghet. Efter kriget återkom Sörgel med nya krafter innan han under oklara omständigheter blev ihjälkörd.

Givetvis kan man stapla invändningarna mot varje punkt i hans program – byggnadstekniska, politiska och miljömässiga. Men de 700 miljoner hästkrafter i form av vattenkraft han såg ”slumra” i Medelhavet och Kongofloden förblindade nog både honom och hans anhängare.

P.S
I en tid när det tycks vara omöjligt att dra en tunnel genom Hallandsåsen förefaller Gibraltar rätt avskräckande. Men faktiskt har Spanien och Marocko långt framskridna planer på en järnvägstunnel, som skulle ha påbörjats redan i år. Ett tidigare broprojekt i form av en groteskt uppförstorad Golden Gate Bridge spolades av tekniska skäl.

Men det finns ett vackert och fängslade broprojekt av den amerikanske arkitekten Eugene Tsui som kombinerar flottbroar, konstgjorda öar och nedsänkta tunnlar – plus 150 vindsnurror och 80 vattenturbiner med en kapacitet på 12 miljarder kilowattimmar. Sörgel är inte glömd!

Söndagsläsning. Tyskvänliga Stockholms-Tidningen uppmärksammar både ett par spanska tunnelprojekt och Sörgels Atlantropa-plan 1942, uppenbarligen utan att veta att Sörgel bannlystes av nazisterna samma år.

Pär Rittsel