Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag10.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Mattias Goldmann: Är en ny fond verkligen lösningen?

Publicerad: 22 November 2013, 12:33

Just nu pågår diskussionen om finansiering av det globala klimatarbetet – en av de svåra knutpunkterna i slutspurten av COP19. I en debattartikel ifrågasätter nu Fores vd Mattias Goldmann om vi verkligen behöver eller ens vill ha en ny klimatfond.


WTF ska denna gång inte utläsas ”What the fuck” utan ”Where is the finance?”, men upprördheten är den samma. ”Fill the fund” är ett av de vanligaste slagorden på COP19, med referens till att det från år 2020 ska finnas 100 miljarder US dollar i årlig klimatfinansiering, och att den Gröna Klimatfonden ännu gapar tom.

Upprördheten om bristande satsningar på att minska både själva klimatpåverkan och dess effekter – såväl de långsiktiga, gradvisa som de plötsliga katastroferna – är lätt att dela. Inte minst som det är så gränslöst korkat att låta problemet växa sig allt större innan vi tar itu med det. Om krav på ”rättvisa” eller ”equity” är rätt sätt att öka engagemanget låter jag vara osagt – jag har aldrig sett en budgetpost som heter ”rättvisa” eller hört en finansminister gå igång på krav om rättvisa.

Men upprördeten om att pengar saknas i gröna klimatfonden och att vi inte ens skapat en Loss&Damage-fond än är jag mer skeptisk till. För att ”Fill the fund” ska vara det rationella svaret på klimatutmaningen förutsätts ett par saker som jag inte sett bevisade eller ens trovärdiggjorda:

För det första: Nuvarande institutioner måste vara odugliga. Innan man skapar en ny myndighet bör man vara säker på att inte en befintlig kan göra jobbet, och FN har flera väletablerade institutioner redan.

Adaptionsfonden för klimatanpassning skapades med Kyotoprotokollet 2001, blev operationell 2007 och finanseras delvis genom 2% transaktionsavgift på CDM. När priset på utsläppsrätter störtdykt, har fonden fått allt mindre pengar och listan på projekt som inte kan fullföljas är lång. På tidigare klimatkonferenser har ”fill the fund” gällt denna fond, som allmänt anses blivit relativt effektiv med tiden. Varför är den inte i ropet längre?

GEF, Global Environment Facility, är den finansiella armen av UNFCCC, har 182 medlemsländer och har sedan 1991 förmedlat över 70 miljarder dollar i stöd till över 3000 projekt i 165 länder, därtill 16 000 småskaliga projekt. GEF:s styrelse domineras av utvecklingsländer och arbetet prisas regelbundet –men ”mer medel till GEF” hörs inte. Varför?

För det andra: En ny FN-institution måste vara det mest kostnadseffektiva vi kan komma på. Om vi trots allt inte tycker att de nuvarande FN-institutionerna duger, är det inte självklar logik att allt blir bra nästa gång vi skapar en. Alternativet är givetvis att använda sig av andra institutioner, inklusive vårt eget biståndsorgan. Sida har många projekt med tydlig klimatdimension, vilket ofta glöms bort av debattörer som profilerar klimatbistånd som stående i direkt motsättning till övrigt bistånd. Därtill
kanaliserar Sida stora summor till icke-statliga organisationer som kostnadseffektivt och kompetent genomför både adaptions- och utsläppsminskande projekt.

I internationella jämförelser står svenskt bistånd sig väl och institutionerna är väl upparbetade. Varför anses det självklart att starta något nytt, släppa kontrollen och riskera att effektiviteten minskar?

För det tredje: Vi måste tro på stuprörstänk i klimatfrågan. Om vi ska ha en FN-fond för utsläppsminskingar, en för adaption och en för loss&damage så är det för att vi i grunden menar att det är helt olika saker. Är det inte rimligare att hitta projekt som minskar både utsläpp och sårbarhet? Om vi vill se dessa synergier, ska vi förstås undvika att de hanteras av separata fonder.

För det fjärde: Vi måste tro att nya fonder i sig ger mer pengar än idag. Att det behövs mer klimatfinansiering är uppenbart, men skapa nya institutioner för att hantera dessa medel innebär oundvikligen ökade administrationskostnader. T.ex. är Gröna Klimatfonden ännu långt ifrån operationell men har redan kostat åtskilliga miljoner. Detta är fullt ut försvarbart – även för en kommande Loss&Damage-fond – om vi kan visa att fonden i sig ökar aptiten att bistå med medel. Finns det inget sådant samband bör det vara effektivare att använda medlen i redan upparbetade strukturer.

För det femte: Vi bör tycka att klimatfrågan är så viktig – eller så oviktig – att vi inte behöver vara kostnadseffektiva. Knappast någon i klimatförhandlingarna, utom möjligen den australiska delegationen, tycker att klimatfrågan är så oviktig att man kan strunta i hur klimatpengarna används. Motsatsen är vanligare; klimatfrågan måste lösas kosta vad det kosta vill. Jag har stor sympati för den ståndpunkten, men de flesta finansministrar, banker och privata finansiärer har det inte. Därför är det viktigt att vi hushåller effektivt med den klimatbudget vi lyckas förhandla till oss.

Mer kallhamrade personer än jag tror att det finns helt andra skäl än de klimatmässiga till att man absolut vill skapa nya fonder med ny hemvist, ny administration, nya styrelsemöten och nya konferenser. Min fråga stannar långt hitom denna cynism: Är nya fonder verkligen bästa svaret på det akuta klimathotet?

Mattias Goldmann
VD, tankesmedjan Fores

Miljöaktuellt, redaktionen

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.