Mattias Goldmann: Fem framtidsutmaningar för miljörörelsen

Sverige har åstadkommit mycket på miljöområdet och framhålls ofta som ett globalt föredöme, med koldioxidskatter, miljöbilar, sopsortering och badbart vatten mitt i huvudstaden. Om vi verkligen är så bra som det hävdas kan vi diskutera – men det står utom allt tvivel att vi varit betydligt sämre utan en stark, innovativ miljörörelse. Därför är det helt centralt att miljörörelsen förmår hålla gränsen när det behövs – mot partipolitisering, inskränkt hembygdsromantik och tillväxtfientlighet. Men lika viktigt är det att öppna eller omdefiniera sin självutsedda gräns, ta in nya intryck och återuppfinna sig själv. På fem områden behövs ett grundläggande nytänk, inte bara för miljöorganisationernas egen fortsatta relevans, utan för att Sveriges ledande miljöposition inte ska gå förlorad.

En gång om året utser riksdagsledamöterna vem som är Sveriges mest inflytelserika lobbyister. Senast det begav sig vann Göran Persson, med Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist som tvåa och mig som trea. Jag ringde direkt till pappa och mamma när jag fått reda på det, men sen infann sig en tråkigare känsla. Att listan också är ett sjukdomsbesked för svensk miljörörelse. Hur kan Gröna Bilister, som jag företrädde, vara den enda miljöorganisation med någon på topp-tio? Var finns Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Världsnaturfonden WWF, Jordens Vänner och de andra?
Kanske finns svaret i att miljörörelsen just nu är dåligt framtidssäkrad. Man har haft så stora framgångar att man alltför länge blivit vid sin läst. Man har inte tvingats återuppfinna sig själv, inte ens se sig i spegeln ordentligt. Det bör vara dags för en grundläggande förändring inom åtminstone fem områden – den som vill avvisa dessa områden bör förslagsvis lägga till lika många som hen tar bort. För Sverige har inte råd med en miljörörelse på dekis.

1. Håll gränsen – prioritera och välj bort
Naturskyddsföreningen är Sveriges största medlemsbaserade miljöorganisation, och vilka frågor de väljer att arbeta med är avgörande för vilka miljöfrågor som hamnar högt på den politiska dagordningen och i allmänhetens medvetande. Lägger man mycket fokus på frågor som uppfattas som perifera tappar hela miljöfrågan i betydelse.
Klimatfrågan ses av många som den stora, globala överlevnadsfrågan där den senaste tidens utveckling akut måste vändas. Den bedömningen har vi också gjort på tankesmedjan Fores, där klimatet helt dominerar vad vi arbetar med inom miljösfären. Naturskyddsföreningen tycks göra en annan bedömning. Under 2013 medverkade organisationen i 1 450 artiklar om varg, enligt en sökning i Mediearkivet Retriever, omfattande alla svenska källor. Under samma period medverkade Naturskyddsföreningen i 1 273 artiklar om klimat, i båda fallen inklusive alla varianter av sökorden, alltså även t.ex. ”klimatförändringar” respektive ”vargjakt”.

Totalt sett har det skrivits och sänts 239 531 artiklar och inslag om klimat under de gångna tre åren, mot 158 764 om varg. Skillnaden skulle förstärkas om vi kunde sålla bort åtskilliga tusen artiklar om speedwayklubben Vargarna. Att Naturskyddsföreningen syns mer i varg- än i klimatfrågan kontrasterar alltså mot den allmänna debatten.

Eftersom Naturskyddsföreningen är demokratiskt uppbyggd måste man anta att varg-prioriteringen är i linje med de nästan 200 000 medlemmarnas önskemål. Men man kan förstås ändå undra varför prioriteringen görs – tycker de faktiskt att vargfrågan är viktigare än klimatet och i så fall varför? Medlemsorganet Sveriges Natur, där ordförande har en kolumn, ger inga svar men bekräftar bilden att när man själv får välja är skyddet av cirka 400 vargar väl så viktigt som arbetet för det globala klimatet.
Den andra stora miljöorganisationen Världsnaturfonden har inte någon enskild fråga som sticker ut lika tydligt, även om det lätt kan se ut som att man lägger väl så mycket fokus på enskilda utrotningshotade djur i fjärran land som på klimatfrågan. Mediebilden av Greenpeace domineras av kärnkraftsfrågan, främst om hur lätt det är att ta sig in på reaktorsområdet. Så som Greenpeace formulerar frågan är risken stor att svaret blir ”högre staket och fler schäfrar”, inte ”minskade utsläpp” eller ”100 % förnybar energi”.
De som inte tror att miljörörelsen är viktig har inte förstått mycket. Därför bör den som oroar sig över klimatet också intressera sig för de stora miljöorganisationernas prioriteringar. Snart sagt alla andra miljö-, hållbarhets- och utvecklingsfrågor är beroende av att vi klarar att hejda klimatförändringarna, så även den som inte vill släppa andra frågor bör kunna ställa upp på att den hamnar mer i fokus. Ett första steg kan vara att hålla gränsen mot frågor som ur ett globalt överlevnadsperspektiv trots allt är mindre viktigt än klimatet. Här kan vi alla hjälpa till – som medlemmar, finansiärer, journalister, politiker eller opinionsbildare.

2. Sudda ut gränsen – visa mig pengarna
”Regeringen lyssnar inte” och ”Vi får ingen kontakt med finansdepartementet”, är bland det allra vanligaste jag hör från miljöorganisationerna. ”Tacka tusan för det", är jag ibland nära att svara efter att ha hört dem i stenhårda utfall mot regeringens representanter, inte minst på finanssidan.
Trots miljörörelsens oförmåga att nå fram till finansen har vi inte fått en omfattande nedmontering av det svenska miljöarbetet – de som påstår detta är förblindade av sina partipolitiska preferenser. Att nedmonteringen uteblivit beror till stor del på att en allt större del av näringslivet inser fördelarna med en hemmamarknad som tidigt ställer de krav som kommer på andra marknader. En annan orsak är att den del av näringslivet som inte önskar långtgående klimatmål är så pass svaga lobbyister att statsministern avfärdat dem som ett ”särintresse”.
Sitter finansministern oåtkomlig för omvärlden i ett alldeles eget Babelstorn? Det är inte den bild andra organisationer ger och en googlesökning på ”Anders Borg talar” ger ett närmast oändligt antal exempel på hur finansministern står i talarstolen hos organisationer stora som små, i Stockholm och runt om i landet. Är det rentav miljörörelsen som har beröringsskräck med landets finanspolitiska ledning?
Om vi specifikt granskar frågan om hur staten bör agera som ägare, ser vi hur miljörörelsen mycket väl kan lyckas närma sig makten. Finansmarknadsminister Peter Normans statssekreterare, tillika tidigare VD för Stockholmsbörsen, har två är i rad varit på Naturskyddsföreningens höststämma. Miljöorganisationernas krav på starkare och grönare styrning av de statliga bolagen har också haft viss framgång – däremot inte förslagen om att hela budgeten ska vara grönare. Här kan miljörörelsen med fördel ta intryck av Storbritannien, vars konservativa regering infört ett klimatbokslut i statsbudgeten.  Att vi inte fått något liknande i Sverige är förstås ett misslyckande för oss miljöengagerade.
Miljörörelsen säger sig förstå företagens och finansdepartementets villkor, med tre ofta återkommande argument:

– Vi skriver under debattartiklar med företagsledare i parti och minut, vilket visar att vi visst har förståelse för företagens villkor
– Vi hanterar själva budgetar på flera hundra miljoner, varav en icke föraktlig del kommer från näringslivet.
– Vi anställer visst från näringslivet; gränsdragningen är en förlegad beskrivning.

Men att framgångsrikt hantera bidrag och återkommande skriva under artiklar är trots allt något annat än att själv behöva skapa lönsamhet. Det är helt korrekt att alltfler i miljörörelsen nu kommer från näringslivet – men det gäller nästan enbart inom fundraising och marknadsföring. På policysidan är det fortsatt närmast vattentäta skott.

Detta tar sig uttryck bland annat i miljörörelsens favorituttryck, att det egna förslaget är ”samhällsekonomiskt lönsamt”. Men vare sig företagsledaren eller privatpersonen med begränsat miljöintresse har plats i sin budget för sådant som lönar sig för samhället i största allmänhet, någon gång i framtiden. Det måste löna sig här och nu, för mig, om vi ska få snabb förändring. Och i det ingår att allt inte kan vara lönt för alla – att inte erkänna att det finns förlorare åtminstone i det korta perspektivet är att underskatta allmänheten.

När miljörörelsen tar sig ett steg närmare näringslivet, halar man fram en lång lista över lönsamma gröna investeringar på företagsnivå. Ibland bygger dessa listor på att flera önskescenarior ska inträffa samtidigt, till exempel kräver elbilens lönsamhet att råvarorna olja och kol snabbt ska bli dyrare medan råvarorna för batterier lika snabbt ska bli billigare. Men många satsningar är lönsamma redan idag, utan några förändrade styrmedel, som att byta till lågenergilampor. ”Lågt hängande frukter” kallas detta, med undertonen att de borde plockas genast. Men den som inte har guldbyxor måste prioritera också bland lönsamma investeringar, helt enkelt för att det inte finns obegränsat med pengar. Inser man inte detta enkla, blir man ingen viktig samtalspart för vare sig finansdepartement eller näringsliv.

Miljörörelsen brukar gilla att berätta att ekologi och ekonomi betyder samma sak. Nu är det dags att leva som man lär och sudda ut gränsen dem emellan. Men andra sektorer behöver hjälpa till; den finansiella sektorn är ett exempel på aktörer på andra sidan gränsen som har mer kvar att göra när det gäller att närma sig miljöfrågorna.

3. Öppna gränsen – för nya miljöengagerade
De främsta företrädarna för Miljöorganisationssverige är, med alltför få undanta, vita och medelålders, vanligen herrar. De har ungefär samma bakgrund, samma typer av nätverk och samma referensramar.
Utan att på något sätt förringa deras lysande arbete för bättre hälsa, renare luft och minskad klimatpåverkan, hissar jag ändå varningsflagg. I ett alltmer mångkulturellt samhälle håller det inte att den gröna rörelsen står vid sidan om och håller fast vid det gamla. Signalen att förändringsarbetet gått trögt blir än starkare när man ser att de stora, dominerande miljöorganisationerna är de samma som för tjugo år sen.

Visst finns det alternativen även på miljöscenen. Nya organisationer och sammanslutningar dyker upp, tar plats och tynar sedan bort igen. På sociala medier och i bloggosfären finns en aktiv svensk, grön debatt och idéutveckling. Dessa nya grupperingar och rörelser har nått människor som inte tidigare varit engagerade i miljörörelsen, ofta yngre människor, med mer blandad bakgrund än de dominerande miljöorganisationerna. I vissa fall dessutom med inriktningen att man inte behöver älska leriga stövlar, tubkikare och sovsäckar för att engagera sig.

De etablerade miljöorganisationerna har knappast omfamnat dessa initiativ fullt ut, och det ligger nära till hands att det är organisationsegoism som är orsaken. För vilken vore den naturliga hållningen om man lät sig vägledas fullt ut av omsorg om klimatet och miljön? ”Mi casa es tu casa”, eller hur?
Att bygga morgondagens miljörörelse bara på de som har lång dokumenterad erfarenhet av gårdagens miljörörelse är som att alltid ha gamla fotbollsspelare som landslagstränare – enkelt att förstå både varför det är vanligt förekommande och varför det i längden inte är en tillräckligt bred rekryteringsbas. Miljörörelsen behöver bredda rekryteringsbasen, så att den omfattar både nysvenskar med helt nya idéer och klassiskt skolade ekonomer – inte varken eller.

Näringslivet är ingen lysande förebild när det gäller att uppmuntra ett ökat deltagande från kvinnor och människor med annan bakgrund än den ursvenska. Men många företag med en årlig omsättning på en kvarts miljard eller mer arbetar i alla fall med att attrahera unga och säkerställa en smidig generationsväxling. Miljöorganisationer med liknande omsättningsnivåer bör kunna vara ett par strån vassare – inte betydligt sämre, som idag. Det Naturskyddsföreningen kallar för ”traineeprogram” är fem träffar spridda över ett år och någon timmas eget arbete per vecka.

Miljörörelsen har också en stor utmaning i att hitta nya organisationsformer som bättre svarar mot nya tiders önskemål om deltagande. Jämfört med de politiska partierna har man ett stort försprång genom att man lättare kan erbjuda avgränsade lösningar – ingen behöver godta ett helt partiprogram när man går med i en miljöorganisation. Men ingen av dem tycks erbjuda att skräddarsy sitt engagemang: Många har nog bilden att den som ska företräda miljörörelsen måste gilla djur och tycka om att vandra i fjällen, vilket förstås begränsar tillgången på bra kandidater.

Naturskyddsföreningen håller fast vid traditionellt medlemskap med lokalavdelningar och årsmöten, WWF förväntar sig liksom Greenpeace att man via sitt autogiro ska stötta organisationen utan egentligt inflytande. Världsnaturfondens möjlighet att bli fadder för ett visst djur (min dotter har varit igenom dem alla) visar sig i det finstilta ha mycket liten påverkan på hur pengarna spenderas eller organisationen prioriterar. Den som vill engagera sig i Greenpeace måste i princip vara beredd på fängelsestraff och dagsböter – helt klart en begränsande faktor.

Kanske står oviljan till förändring att finna i att ingen av miljöorganisationerna har någon akut medlemskris, tvärtom ökar medlemsantalet igen efter några magra år. Därtill får man allt mer pengar från näringslivet och minskar därmed beroendet av medlemmarnas stöd. Ett par miljoner från Ikea – vilket framför allt WWF fått i många år – eller ännu mer från Postkodlotteriet, vilket både WWF och Naturskyddsföreningen får – är mer lätthanterat än de tusentals medlemmar som behövs för att komma upp i samma summa.

Men respiten varar inte för evigt. När allt fler anser att andra sätt att engagera sig är mer relevanta eller innebär mindre motstånd, tappar miljörörelsen till slut i relevans. Vi är inte där än, men det är hög tid att förhindra att vi någonsin hamnar där. Det är dags att öppna gränsen för nya grupper av engagerade och nya typer av engagemang, både på fotfolksnivå och i toppen.

4. Var gränslös – men börja här och nu
Bland det som tilltalar mig mest med miljörörelsen är den internationella prägeln; påståenden om att miljörörelsen är hembygdsfascister är så löjliga att man inte ens behöver bli upprörd över dem. Hos miljörörelsen är en kenyan lika mycket värd som en stockholmare eller en dalkulla. Det är i bjärt kontrast till svenskt myndighetstänk där en svensk anses värd tusen gånger mer än en afrikan; till exempel skulle medlen som läggs ner på att minska den svenska trafikdödligheten från 300 per år till noll kunna rädda en kvarts miljon människor på annat håll.

Men denna underbara globala solidaritet är inte alltid kommunikativt effektiv. Medan miljöaktivisten ligger sömnlös över att klimatförändringarna gör att Maldiverna sjunker och Bangladesh befolkning måste fly, så påverkar det knappast vad Medelsvensson handlar till middag eller hur hen väljer att transportera sig. Avståndet mellan det egna beteendet och dess konsekvenser är helt enkelt för stort.

På samma sätt är det med kommande generationer. ”Vi ärvde inte jorden från våra förfäder, vi lånade den från våra barnbarn” har länge varit ett slags mantra för miljörörelsen, som gärna lägger in någons slags generationsmoral i detta. Har vi rätt att med vår livsstil minska handlingsfriheten för framtida generationer?

Att FN:s klimatpanels projektioner numera sträcker sig långt bortom år 2100 hyllas av miljörörelsen, men lämnar allmänheten tämligen oberörd. Genomsnittspersonen är benägen att hålla med den tecknade seriens fråga ”Vad har framtida generationer någonsin gjort för mig?”, och även om man i princip skulle ställa sig bakom något moraliskt imperativ är steget långt till att faktiskt låta det påverka våra liv.

Politiken är likadan: Säg år 2100 och de folkvalda får något glasartat i blicken. Redan år 2030, när vår fordonsflotta ska vara fossilbränsleoberoende, är fem mandatperioder och lika många riksdagsval bort. Inte nog med att man inte mäktar med att lyfta blicken så mycket, man har inte mandat att göra det.

Lägg till att moralkakor säljer dåligt. ”Skäms!” är ingen effektiv paroll för att få folk att byta beteenden, beröm och morötter fungerar betydligt bättre. Det vet varenda reklamare som ska övertyga oss om att köpa en produkt eller tjänst vi egentligen inte behöver. Att det går visas av klimatföreläsare som Tomas Kåberger, som aldrig försitter ett tillfälle att förmedla hur ineffektivt det fossila paradigmet varit och hur snabbt omställningen redan går. Ändå envisas miljöorganisationerna med att kommunicera klimatfrågan med hotbilder, med långsiktiga trender och med bilder av sjunkande öar i fjärran hav. Klimatfrågan är för viktig för att kommuniceras så ineffektivt.

Att vara gränslös är fint. Att förstå vilka gränser de vi vill nå sätter för sitt engagemang är viktigt. Ibland måste det som är viktigt få trumfa över det som är fint.

5. Begränsa kritiken – straffa inte de som försöker
För några år sedan hängde Greenpeace ut Coop. Spannmålen som åts av de djur som sedan blev Änglamarks-kött kunde inte alltid garanteras vara gmo-fritt. ”Hängde ut” ska tolkas bokstavligt; Coop hade kontor vid Slussen och Greenpeace aktivister firade ner sig från taket med banderoller. Bara Coop hängdes ut, trots att de med Änglamark hade mycket högre ambitioner än konkurrenterna. Lidl gjorde närmast en poäng av att de inte prioriterade miljöfrågorna, på samma sätt som de förstärkte bilden av låga priser genom att inte låta anställda få ta kisspaus. Men medan fackförbunden kritiserade de som betedde sig sämst (Lidl), valde miljörörelsen att gå på de som trots allt betedde sig bäst (Coop).

Hagainitiativet, som samlar företag som vill gå i bräschen för ett aktivt klimatarbete, arrangerade 2012 ett Greenwash- seminarium. Det var så populärt att man fick köra det i repris 2013, och bilden var den samma båda tillfällena: Företag är rädda att lyfta fram bra saker som de faktiskt gör. Den som sticker ut hakan och berättar, kritiseras av miljörörelsen för något annat man inte gjort – och eftersom ingen har gjort allt finns det alltid något att kritisera.

Ingen skulle drömma om att skälla ut ett barn för att de första stegen är stapplande, ändå är det vad miljörörelsen gör när man kritiserar de som försöker men inte omedelbart når ända fram till det långsiktigt hållbara samhället. Upp med en hand den som tror att denna kritik ökat benägenheten att göra aktiva miljöval i framtiden? ”Man får ändå bara skit för det” har jag hört alltför ofta från folk som till exempel skaffade en etanolbil men sedan fick höra att det borde varit en elbil, eller bytte till lågenergilampor men nu får veta att LED-belysning är det enda rätta.

Miljörörelsen måste sluta låta det bästa bli det godas fiende, begränsa kritiken och behöver lära sig säga ”bravo”. Annars blir det ett litet gäng oantastliga världsförbättrare kvar.

Slutord: Omdefiniera gränserna!
När Torbjörn Fälldin gav ordern ”håll gränsen” skrev han in sig i historieböckerna och trettio år senare hyllas han för det av mången liberal. När hans efterträdare Olof Johansson ville markera sin gräns, och personligen avgick i protest mot Öresundsbron, var hyllningarna inte lika unisona och några år senare ter sig avhoppet svårbegripligt. Nästa centerledare, Maud Olofsson, satte också en tydlig gräns i den stora energiöverenskommelsen, uttryckt i ekonomiska termer – den som vill hålla på med kärnkraft måste ta hela notan själv. Även Annie Lööf har ägnat mycket tid och uppmärksamhet åt gränsdragningsfrågor, inte minst i form av att med öppet sinne våga diskutera om nationsgränser är en rimlig begränsning för människans framtida rörlighet.

Oavsett vad man tycker i sakfrågorna står det klart att gränsdragningsfrågan är central för både Centerpartiet och svensk politik i allmänhet. Som vi sett i denna text är samma problematik i högsta grad aktuell för , bör det inte heller vara det för miljörörelsen, som står inför minst fem stora utmaningar för framtiden. På alla fem områdena finns goda förebilder att ta efter, hemma eller utomlands, inom denofta utanför den traditionella miljörörelsen.

Förutsättningarna att i grunden förnya eller utanför den samma och förändra utan att tappa sin själ är goda.

För klimatet och miljön är det viktigt att miljörörelsen lyckas, men också för vår framtida välfärd. Näringslivet har insett betydelsen av att Sverige varit föregångare på miljöområdet, och alla inser vilken roll miljöorganisationerna haft i detta. För ett fortsatt globalt miljöledarskap behöver vi en stark miljörörelse, som håller gränsen när det behövs, men mycket oftare än idag släpper gränsen eller omdefinierar den.

Mattias Goldmann, vd på Fores

mattias.goldmann@fores.se