Miljö-Sverige behöver förstå skillnaden mellan gifter

Gamla uttryck som “sila mygg och svälja kameler” är tillämpliga även för kemikalier och miljögifter. Det är lätt att förstå att det skillnad på gifter i växtodling. Både såpa och DDT är användbara gift mot bladlöss men ett av dessa gifter bryts inte ner, är hormonstörande och hotar därför kommande generationer. Det andra giftet bryts däremot snabbt ned och består av förnybara råvaror. Bägge är ett gift, men bara ett av dem är miljögift och därför ett utfasningsämne. De flesta av oss vill därför att såpa ersätter konventionella bekämpningsmedel där det går.

Om vi däremot skulle förbjuda såpa, så vore det mycket svårare att lösa miljöproblemen. Det är inte svårt att förstå. Idén om att förbjuda alla gifter är därför kontraproduktiv. Det är lika viktigt att vara noggrann med kriterierna för ämnen som ska fasas ut, som att kunna identifiera de kemikalier som inte behöver fasas ut, men skulle kunna lösa en eller fler hållbarhetsutmaningar om de används rätt.

Silver som används mot lukt i kläder är ett utmärkt exempel på ett gift som faktiskt kan vara en bra miljölösning, om det sker på rätt sätt:
Om man väljer ett silversalt som tillsätts i små men tillräckligt effektiva mängder så kan det medföra färre kassationer av illaluktande kläder och färre tvättar.
Om effekten kvarstår trots viss avgång, liksom alla andra kemikalier i kläder, i tvätten.
Om färre tvättar i sin tur leder till signifikant minskning av både el, färskvatten och mikroplaster.
Om den mängd silver som släpps ut bildar tämligen snabbt det ogiftiga men stabila saltet silversulfat.
Om mängden silver som släpps ut från textiltvätten samtidigt är så låg att den är försumbar i förhållande till tidigare och nuvarande utsläpp av övrigt silver….

Det finns omfattande vetenskapliga LCA-analyser, varav en intressant LCA-analys som visar att det räcker med att stå över 1-10 av 100 tvättar för att räkna hem miljövinsten från att tillsätta vissa silverlösningar. Det finns dock många olika sätt att applicera silver och inte alla är lämpliga ur miljösynpunkt, ska tilläggas. Men företag som Patagonia och Adidas har valt en av de bättre lösningarna. Kanske kunde vi åtminstone diskutera hur, var och när om silver istället för att bara avfärda det som gift?

Tyvärr, är kemikaliedebatten också så förgiftad och förenklad att vi riskerar slänga ut barnet med badvattnet och vi drabbas av tunnelseende av begreppet gift. “Fast fashion” och antibiotika inom djurindustrin är bägge enorma hållbarhetsutmaningar, men behandlas som separata företeelser trots att de borde hanteras som samma systemproblematik tillsammans med kemikaliefrågan. I brist på systemsyn så tappar vi proportioner och rätt val av prioriterade åtgärder.

Idag har flera miljöprofilerade men opinionskänsliga friluftskedjor övergett konceptet med silver i textilier på grund av omfattande kampanjer, inte minst från Svenskt Vatten. Jag är inte alls säker på att det är en miljövinst. Här hänvisas dessutom till risken för antibiotikaresistens som en extra fara. Återigen så blir proportionerna sneda. WWF:s avslöjande av halloumi och kopplingen till antibiotika visar var problemen finns och ger en hint om var de effektiva åtgärderna ligger.

Att föra debatten om att silver bidrar till antibiotikaresistens eller andra problem blir ungefär som att förbjuda cykelkedjeolja bara för att den består av fossil olja. Det slår snett, helt enkelt.

De verkliga miljögifterna heter PFAS, bromerade flamskyddsmedel, ftalater, BPA m.m. Här är det lämpligt att hänvisa till försiktighetsprincipen för att exempelvis fasa ut PFAS från micro-popcorn eller BPA i konservburkar. Men missbrukar vi “försiktighetsprincipen” som slagträ för ogenomtänkta tyckanden om alla gifter så skjuter vi bara oss själva i foten.

Magnus Hedenmark,
ekotoxikolog och miljökonsult