Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag15.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

”Miljömålsberedningen kan inte längre stå kvar vid 2 grader”

Publicerad: 17 December 2015, 05:00

Vi står inför en ny spelplan. Klimatmötet i Paris medför av allt att döma ett helt annat tempo i klimatarbetet framöver. På hemmaplan kan Miljömålsberedningen rimligen inte – efter att EU och Sverige gett stöd till 1,5-gradersmålet – stå kvar vid 2 grader i sitt kommande betänkande. Det skriver Mikael Karlsson, miljöforskare och ordförande för European Environmental Bureau.


Ämnen i artikeln:

Miljömålsberedningen

Redan inför mötet stod det klart att förutsättningarna var annorlunda och bättre än inför någon tidigare klimatförhandling. USA och Kina var på banan. Långt fler företag än förut arbetade proaktivt för en ambitiös överenskommelse. Klimatforskningen och klimatekonomin var tydligare än någonsin. Den tekniska utvecklingen och de fallande kostnaderna för energi från sol och vind var imponerande.

Dessutom fanns en stark vilja bland många ministrar och förhandlare som jag träffade i Paris att värna allmänhetens tillit till politiskt beslutsfattande, i en tid som på många sätt präglas av kriser och terror – om mötet i Paris skulle kollapsa, när skulle världen då lyckas?

Förutsättningarna för en överenskommelse var alltså sällsynt goda. Under förhandlingarna rullades visserligen en rad kända stötestenar runt, men samtidigt skapades nya allianser. Den viktigaste och mest spännande var mellan EU, USA och ett hundratal länder från främst Afrika och Stilla havet.

För mig var det gripande att se EU och USA – första gången någonsin på ett klimatmöte – sitta på samma presskonferens och gemensamt efterlysa högre ambitioner.

Det sammantagna utfallet blev ett historiskt avtal och ett ambitiöst beslut om hur det ska tillämpas. Det dröjer innan vi ser de fulla konsekvenserna av avtalet – och i vissa fall finns avgörande detaljer som behöver analyseras – men ett knippe preliminära slutsatser går att dra i vissa huvudfrågor.

En uppmärksammad punkt rör det temperaturmål som antogs. Det tidigare målet inom EU (sedan 1996) och internationellt (sedan 2010) är att begränsa ökningen av medeltemperaturen till 2 grader. Redan i IPCC:s tredje stora bedömning 2001 stod det dock stått klart att 2 grader innebär en ”farlig” klimatförändring, vilket klimatkonventionen syftar till att undvika. Forskningen har stärkt den bilden på senare år och inte minst flera stater som riskerar att fysiskt försvinna, på grund av stigande havsyta, har krävt ett nytt FN-mål på 1,5 grader.

Under Parismötet förhandlades tre varianter av temperaturmål och slutligen antogs målet att hålla uppvärmningen till ”väl under” 2 grader, samt att fortsätta alla ansträngningar att begränsa den till 1,5 grader. Beslutet är ett genombrott och lägger ribban på en nivå som enligt vetenskapen starkt ökar möjligheten att undvika en farlig uppvärmning.

Det är svårt att tro att detta nya mål om 1,5 grader inte leder till en skärpt politik. Inom EU påverkar detta utformningen av Energiunionen och den översyn av politik och regelverk på klimat- och energiområdet som nu pågår. Till dessa hör exempelvis direktiven om utsläppshandel, förnybar energi, och energieffektivisering. På hemmaplan kan Miljömålsberedningen rimligen inte – efter att EU och Sverige gett stöd till 1,5-gradersmålet – stå kvar vid 2 grader i sitt kommande betänkande.

Men om temperaturmålet blev bra kan detsamma inte sägas om målet för utsläppsminskning. Av en rad olika bud vann tyvärr ett vagt och icke-kvantitativt mål, i strid med exempelvis EU:s linje. Siktet ska enligt avtalet ställas in på att under andra hälften av århundradet uppnå en ”balans” mellan antropogena utsläpp och det som kan fångas in av sänkor. Detta är inte ambitiöst och dessutom luddigt. En rad olika tolkningar kan göras när det gäller tid och hastighet för arbetet, liksom i frågan om vad som är en sänka och inte. Utifrån temperaturmålet är utsläppsmålet långt ifrån tillräckligt.

Mycket talar för att kommande partsmöten tvingas lägga mycket energi på att utveckla definitioner och i värsta fall kan oklarheten bromsa ratificeringar och ikraftträdandet av avtalet.

Det finns dock en formulering i utsläppsmålet som är viktig, nämligen att de totala globala utsläppen ska börja minska ”så snart som möjligt”. Den skrivningen är lätt att följa upp och kommer att pressa på länderna, samtidigt som den ger sekretariatet i konventionen bra uppföljningsmöjligheter.

Nära kopplat till utsläppsmålen hör frågan om översyn av avtalet. EU drev på hårt och lyckades få gehör för ett system med uppföljning vart femte år. Startpunkten är 2023 men redan innan avtalet träder i kraft ska en uppföljning ske 2018. Den lär med andra ord börja förberedas snart. Översynen ger möjlighet till att kontinuerligt skärpa mål och genomförande.

I det sammanhanget hoppas jag att Parismötet medfört en normalisering av klimatfrågan på ett internationellt plan. I andra miljöavtal, om exempelvis ozonuttunning och långväga luftföroreningar, finns sedan länge en grundläggande enighet mellan parterna om att stegvis utveckla avtalen. Det betyder inte att förhandlingar är konfliktfria, men det finns sällan så djupa låsningar som det funnits under klimatkonventionen ändå sedan den antogs.

Överenskommelsen i Paris innehåller dock en god balans i flera knäckfrågor som varit avgörande viktiga för Nord och Syd, rika och fattiga länder, samt storutsläppare och de mest sårbara länderna. Det finns nu en slags formel för ett gemensamt men differentierat ansvar, vilket också kopplar till frågor om finansiering av klimatarbete, anpassning och skydd vid klimatskador. Alla är inte nöjda med allt, men alla respekterar den kompromiss som man enats om, mycket tack vare bra förarbete från både konventionens sekretariat och det franska ordförandeskapet.

Det finns med andra ord en ny spelplan att bygga vidare på. Jag tror därför vi bara sett början av ett framöver allt mer accelererande internationellt klimatarbete. Det är historiskt och det kommer att få ordentliga följder. Sveriges och EU:s politik behöver en ny generation mål och medel. Företag behöver orientera sig i ett nytt landskap, där de som anpassar sig snabbt kan finna nya affärsmöjligheter. Och för många enskilda blir det i förlängningen billigare och lättare att göra rätt, och dyrare och svårare att påverka klimatet.

Man får passa på att tacka både värden för mötet och världen som deltog.

Mikael Karlsson

Miljöforskare och ordförande European Environmental Bureau

Ämnen i artikeln:

Miljömålsberedningen

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.