Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

Monbiot: ”Dags att bryta markägarnas åsiktsmonopol i landsbygdsdebatten”

Publicerad: 16 januari 2014, 12:33

Lantbrukets företrädare har utnämnt sig själva till landsbygdens röst. Det är hög tid att ifrågasätta det, skriver George Monbiot, författare och krönikör i The Guardian.


Här nedan följer den engelske författaren George Monbiots artikel ”Agricultural Hegemony” © som först publicerades i The Guardian i juni  2013. Miljöaktuellt har översatt texten och fått godkännande för publicering.

”Hur kommer det sig att lantbrukarnas organisationer sprider så löjlig skrämselpropaganda om naturvårdens metoder?

Fördämningen är på väg att brista, snabbare än vad jag trott var möjligt. Det är uppenbart när ett av världens mest zoofobiska länder efter många turer överväger att återintroducera några av sina tidigare utrotade och mest karismatiska däggdjursarter.

Medan varg, lo, björn, älg, vildsvin och bäver återerövrat delar av kontinenten, och spritt sig i länder som är lika avancerade och tättbefolkade som vårt eget, och i hög grad välkomnas där, har vi engelsmännen svarat med omotiverad förskräckelse.

Eller jag kanske inte skulle säga ”vi”. Befolkningen i stort verkar vara mer välvilligt inställd till tanken på återintroduktion av arter än det fåtal människor som äger det mesta av jorden. Storbritannien är att av länderna med högst ägarkoncentration vad gäller landområden, och markägarna är ofta mest konservativa av alla. Olyckligt nog så sitter de också på makten på landsbygden.

Några mycket engagerade människor har, trots hårt motstånd, försökt att ge Storbritannien något av det som glatt folk i andra europeiska länder. Efter flera års obstruktion börjar det nu att hända saker. Först genomfördes en framgångsrik återetablering av bäver på två platser i Skottland, och något liknande är på gång i Wales. Det walesiska bäverprojektet räknar med att kunna introducera några individer i Rheidol-dalen under nästa år.

I Skottland har en grupp biologer, som kallar sig Lynx Uk, ansökt om att få släppa ut lodjur – ett rovdjur som skulle bli ett välkommet inslag i ett land där rådjurspopulationen sprängt alla gränser.  Det gamla gardet av markägare och deras organisationer gör allt i sin makt för att hindra denna återetablering, och andra försök att återskapa vild natur.

En talesman för Lantbrukarnas riksförbund (National Farmers Union) reagerade så här på planerna att återintroducera bäver:
”Jag har inte sett några bevis på att de stärkt ekosystemen på något sätt. Återetableringen av däggdjur har inte varit någon särskilt framgångsrik historia. Vi har sett jordekorre, kaniner och även mink och det finns inga belägg för att de skulle ha åstadkommit något gott överhuvudtaget”

När folk argumenterar så dåligt inser man hur illa ställt det är.

Till skillnad från jordekorre, kanin och mink är bävern hemmahörande i Storbritannien. De jagades och utrotades för sina vackra pälsars skull och för ett kroppsämne (castoreum) som värderades högt av parfymindustrin. De sista exemplaren dog ut på 1700-talet. Bävern är en nyckelart i ekosystemet och spelar en mycket större roll än vad deras antal tyder på.

Deras dammar, boningar, diken och grenar som dras ut i vattnet skapar habitat för andra arter – till exempel vattensork, utter, änder, grodor, fiskar och insekter. I Sverige och Polen är laxöringen större runt bäverdammar jämfört med andra platser i strömmen. Dammarna ger dem skydd och habitat som inte går att finna någon annanstans.

Den totala vikten på vattenlevande djur runt boningarna är mellan två och fem gånger större än längs andra sträckor. Bävrarna bromsar vattenflödet och minskar erosionen. De skapar sumpmarker och små våtmarker. De fångar upp en stor del av den bråte som floden för med sig och underlättar på så sätt vattnets färd.

Lantbruksförbundets nonchalanta inställning till grundläggande fakta förstärker misstanken att deras kännedom om naturen är närmast obefintlig. De som har utnämnt sig själva till ”landsbygdens försvarare” känner ofta till naturen sämre än vilken stadsbo som helst.

Lika felaktiga påståenden cirkulerar runt planerna på att återintroducera lo. Så här säger lantbruksförbundet: ”Det är bekymmersamt för boskapen, rovdjurets närvaro resulterar i ökad stress och det ger även andra effekter på den lokala faunan och den biologiska mångfalden”

Men vi vet att lodjuret vistas uteslutande i skogar och att den jagar och anfaller genom bakhåll. Endast mycket motvilligt ger den sig ut i öppen terräng. Lodjuren hotar inte fåren så tillvida de inte uppehåller sig inne i skogen. Djuren svävar i fara endast i områden där lantbrukarna misslyckas med att hålla dem borta därifrån (något de på vissa ställen medvetet misslyckas med förödande konsekvenser på skogens ekosystem).

Och vad gäller lodjurets effekt på andra vilda djur och biologisk mångfald , så är lon en del av vår ursprungliga fauna – med andra ord en naturlig del av vår natur och vår biologiska mångfald. Andra vilda djur har anpassat sig efter lodjuret. Den har specialiserat sig på rådjur och hjälper till att hålla denna förvuxna population i schack, och det gäller även några av de exotiska rådjursarter som förstör för skogsbruket och för återväxten i delar av landet.
 
Men det är inte det värsta med lantbruksorganisationernas
skrämselpropaganda.

Lantbrukararförbundet i Wales hävdar att förslagen i min bok ”Feral”, att förvilda delar av de skotska högländerna, liknar ideér om att "fösa ihop indianer i reservat". Det är ett påstående som heter duga. Men inte att förvåna när det gäller dom här organisationerna så har dom inte lagt fram tillstymmelse till bevis.

Så vad är det för en djävulsk reform jag vågat föreslå för att lyckas med detta övergrepp?  Host-host, jo att skrota EU:s regler för miljöanpassat lantbruk ( Good Agricultural and Environmental Code). Ett regelverk som tvingar lantbrukare att rensa bort ”oönskad vegetation” för att vara berättigade till EU-stöd. Det är en politik som orsakat en meningslös, skattefinansierad förstörelse av habitat över hela EU.

Med andra ord, vad jag föreslår är att lantbrukarna själva ges rätten att bestämma huruvida de vill rensa bort allt från sina ägor eller inte. Om de inte vill det och inte heller håller sig med får så borde de fortfarande få ut sina pengar, sin ersättning. Låter det läskigt?

Mitt andra förslag är att sätta en övre gräns för ekonomisk ersättning vid 100 hektar mark – det är oförsvarbart att godsherrar och spekulanter med stora rikedomar kvitterar ut miljontals pund från skattebetalare långt fattigare än dom själva, enbart för att de är så besuttna.

En övre gräns för EU- bidrag och ersättning skulle ge små lantbrukare en fördel gentemot de större gårdarna och kanske minska risken att de förlorar sina landområden och sin födokrok, en utveckling som kanske mera påminner om idéerna bakom att "fösa ihop indianer i reservat".

Hela den här debatten visar hur ovana lantbrukets företrädare blivit att utmanas – om deras galna påståenden skulle bemötas oftare skulle de slippa göra sig till offentligt åtlöje.  Men faktum är att de dominerat landsbygdsdebatten under så lång tid, utan att möta några kritiska röster, att dom inte behövt ändra sina fantasier efter verkliga förhållanden.

Regeringen och andra organisationer behandlar lantbrukare som om de vore landsbygdens enda röst. Trots att de utgör en liten minoritet av befolkningen där.  I Wales utgör de 1,5 procent av den totala befolkningen och drygt 5 procent av landsbygdsbefolkningen.  Och det ser likadant ut i andra delar av västvärlden. Ändå lyckas de stå för 95 procent av landsbygdens åsikter genom att marginalisera andra grupper från beslutsfattandet.

Man kan studera följderna av denna dominans hos Englands hotade grävlingstam.  Professor John Bourne, som utförde en studie som visade att det var bortkastat tid att skjuta grävlingar, minns vad en äldre politiker berättade för honom: ”Visst John, vi accepterar din vetenskap, men vi måste ge lantbrukarna en morot, och det enda vi kan ge dem är att rensa ut i grävlingstammen”

Under alltför lång tid har lantbrukets företrädare sett sina egna och landsbygdens intressen som ett och samma. Och alltför länge har resten av oss accepterat detta synsätt. Det är en aspekt av det jag kallar ”agrar hegemoni” – en landsbygdens motsvarighet till den kulturella maktutövning Antonio Gramsci hittade. Det är hög tid att ändra på det.”

George Monbiot

Texten finns att läsa på originalspråk på www.guardian.co.uk  och www.monbiot.com

Erik Klefbom

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.