Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag28.05.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

”Någon måste visa politiskt mod vid rätt tillfälle”

Publicerad: 3 November 2011, 07:38

Över 130 hotellnätter och inte en enda semesterdag under hela 2009. Miljöaktuellt har träffat Anders Turesson som i dag kommer ut med boken om sina 12 år som klimatförhandlare.


Ämnen i artikeln:

Bo KjellénIpccAnders TuressonAnna LindstedtLena EkGöran Persson

En bra klimatförhandlare vet att välja sina ord med omsorg. Det är därför förstås ingen slump att Anders Turessons bok har fått titeln Förhandla om klimatet. I denna till synes odramatiska titel döljer sig nämligen en direkt referens till den minst sagt krisartade situation som plötsligt uppstod under det svenska ordförandeskapet 2001. Turesson befinner sig vid den här tidpunkten på flygplatsen i Novosibirsk i Sibirien där det svenska regeringsplanet har gått ner för att tanka på sin väg från Teheran till Peking. Problemet som dock uppstått och som snabbt måste åtgärdas har att göra med en debattartikel som skrivits av Göran Persson tillsammans med EU-kommissionens ordförande Romani Prodi och som denna morgon publicerats i internationella medier. Dessvärre hade personen som översatt artikeln till engelska i en av meningarna missförstått var någonstans betoningen skulle ligga i ”förhandla om Kyotoprotokollet”. I stället för ”negotiate about” blev det ”re-negotiate about” och för en stund trodde alltså resten av världen att EU bestämt sig för att riva upp Kyotoprotokollet och omförhandla det från grunden.

”Det svenska språket har sina egenheter”, som Turesson sammanfattar händelsen.

Miljöaktuellt, som fått en förhandstitt på den knappt hundra sidor långa boken, möter upp med Anders Turesson för en kaffe på Miljödepartementet i centrala Stockholm. Hit kom han redan 1994, men det var först vid en omorganisering fem år senare som han fick klimatfrågorna på sitt bord.

− Vi blev uppmanade att tänka stort och fritt om den egna framtiden och då gjorde jag det. Jag hade genom att jobba med biociddirektivet fått en hel del erfarenhet av förhandlingar på EU-nivå och jag var dessutom väldigt intresserad av just klimatförhandlingarna men också av den naturvetenskapliga grunden i själva frågan.

Anders Turesson blev så småningom utsedd till koordinator för den klimatdelegation som upprättades inför EU-ordförandeskapet 2001 och som kom att ledas av Bo Kjellén, svensk chefsförhandlare och miljöambassadör sedan 1990. När ordförandeskapet var över tog Turesson över från Kjellén och blev Sveriges nye chefsförhandlare. Denna post hade han fram till slutet av 2010 då han lämnade sitt uppdrag för att övergå till nya arbetsuppgifter inom departementet.

− När jag summerade ordförandeskapet 2009 insåg jag att det var dags att skaffa mig ett liv. Jag hade 130 hotellnätter det året. Till det ska man lägga säkert 15 nätter i flygplansstolen. Inte minst de ständiga tidsomställningarna gjorde att jag kände mig väldigt sliten. Efter det första ordförandeskapet 2001 var det faktiskt någon som räknade ut att jag hade hållit en medelhastighet på 70 kilometer i timmen.

Av en ren slump föll det sig så att Sverige både 2001 och 2009 − i alla fall ur klimatförhandlingssynpunkt − fick två extrema EU-ordförandeskap att ta hand om. Det första var under en krisartad tid i förhandlingsskedet där ingen förhandlingssession alls kunde hållas utan där jobbet snarast handlade om krishantering och om att mobilisera och organisera EU-länderna. Det andra ordförandeskapet kontrasterade genom att sätta rekord i antal sessioner med hela sex veckor av förhandlingar, i Bonn, Bangkok, Barcelona och Köpenhamn.

− Ett ordförandeskap är något av ett personligt undantagstillstånd. Det är en paus i livet. Det finns inte utrymme för annat. Man måste ha rätt inställning när man går in i det. Du lever i en värd där du ständigt jobbar och där du får ett mejl var femte minut dygnet runt.

− Men samtidigt, förstå vilken skön känsla efteråt.

Foto: Anders Hellberg

I boken beskriver Turesson många av de umbäranden som möter en klimatförhandlare. Det är veckor av arbete och ton av papper, där framstegen i slutändan kan vara ett kommatecken som flyttats åt rätt håll. Eller som i stycket om den absoluta nollpunkten, konferensen i Haag i november 2000.

”Många förhandlare upplevde nog konferensen som en lång vandring genom en mörk gruva utan ljuspunkter. Tempot i förhandlingarna var högt från första början med möten nästan dygnet runt. Det fanns flera personer i den svenska delegationen som arbetade alla vakna timmar under ett tjugotal dagar i rad. Till detta kom besvärliga fysiska förutsättningar med fönsterlösa mötesrum som dränks i ventilationsbuller, svårigheter att få anständig mat och annat sådant som tenderaratt sänka humöret hos dem som ska utföra ett arbete. Slutet blev ett crescendo i moll. Bland förhandlarveteranerna från Haag brukar man ännu idag skämta om konferensen med orden ”don’t mention the Hague” (…).”

Samtidigt har det funnits många stunder som varit förknippade med desto mer glädje och som närmast gett förhandlarna känslan av att ha varit inne i ett ”flow”. Detta skedde bland annat efter Haagmötet då Sverige i januari 2001 tog över EU-ordförandeskapet och då klimatprocessen alltså befann sig i ett nästan förlamat tillstånd. Här blev EU den grupp som drev processen framåt. Det var också under den här perioden som genombrotten började komma och som resulterade i det framgångsrika mötet i Bonn i juli, bara veckor efter det att Sverige lämnat ordförandeskapet vidare.

− Det finns naturligtvis ett skäl till att man fortsätter så här länge. Det är en angelägen uppgift, man sysslar med något som är väldigt viktigt. Men det är även en inspirerande miljö att arbeta i, det finns många bra människor, intressanta människor, intelligenta människor, man lär sig kolossalt mycket. Att få uppleva allt det här är trots allt en stor förmån.

Sen finns det spänning också, på högsta politiska nivå. Turesson beskriver en återkommande höjdpunkt som ”At the end of the day”.

− Sanningens minut, nattmanglingarna, när det är dags att syna korten, när politikerna kommer i slutet av konferenserna och den politiska insatsen stundtals kan vara väldigt hög. Då är det intressant att vara med. Då lyfts diskussionen ovanför det här grottandet i detaljer och kommatecken.

Men vad är det då som gör att resultatet av en förhandling blir framsteg och inte fiasko? Turesson nämner flera viktiga faktorer i sin bok. En av dessa är att enskilda personer faktiskt har en mycket större roll att spela i allt detta än vad man först kanske kan tro. I boken skriver han:

”Jag får ofta frågan om det är nödvändigt med nattmanglingar. Mitt svar är att i stort sett alla svåra förhandlingar, oavsett nivå, måste avslutas med en natts mödor och svett. Detta gäller i kommuner, i avtalsförhandlingar, inför affärsuppgörelser, i EU och förvisso också i de stora FN-förhandlingarna. I annat fall har ju förhandlarna inte gjort sitt yttersta. Man måste komma ihåg att uppgörelsen ofta inte kan nås förrän någon eller några parter går under sin ”bottom line” d.v.s. den gräns de enligt instruktionen inte får gå under. Någon måste visa politiskt mod vid rätt tillfälle. Detta kan inte ske förrän morgonljuset skulle ha spridit sig i möteslokalen – om den hade haft fönster.”

− I besvärliga förhandlingar så tror jag en lösning bara kan komma när någon eller några faktiskt visar det här politiska modet. Det finns ju historiskt sett ministrar som gjort det, även inom EU. Politiker som känner att de har så stark ställning på hemmaplan att de ibland kan medverka i stora och svåra beslut på den internationella arenan. Ibland är det sådant som behövs, människor av den rätta politiska kalibern.

Turesson berättar om den normala gången, hur instruktionerna hemifrån förbereds långt innan förhandlingarna och hur de ofta författas i en ganska teoretisk verklighet. Han jämför med en ishockeymatch, hur man som förberedelse går igenom olika scenarier, vilken taktik och strategi spelarna ska använda sig av, men där själva matchen sen förstås aldrig riktigt blir som man tänkt sig varför man måste ompröva ett och annat och ibland till och med improvisera. Turesson poängterar dock snabbt att han inte gillar matchanalogin eftersom den bygger på att någon förlorar, och det är ett grundläggande fel i det här sammanhanget. En bra förhandling, menar han, ska ju leda till att alla känner att de i någon mening har vunnit någonting.

Om det blir några ”bra” förhandlingar framöver återstår dock att se. Något positivt att i alla fall ta med sig är att historien visat att FN:s mellanstatliga klimatpanel IPCC varit en fundamental och drivande kraft och att det finns en synkronisering mellan den vetenskapliga och den politiska processen. Nästa utvärderingsrapport från IPCC, den femte i raden, kommer i omgångar under 2014 och 2015 och kommer således att få stor betydelse.

− Jag tycker det är mycket positivt, för det här ska vara en vetenskapsdriven process. Och vad vi märkt är att för varje utvärderingsrapport som kommit från IPCC har man kunnat formulera sig lite tydligare också på det politiska planet.

Men innan dess blir det många fler förhandlingssessioner och många fler politiska nattmanglingar. Nästa omgång av de FN-ledda klimatförhandlingarna hålls i sydafrikanska Durban mellan 28 november och 9 december. Sverige har då både en ny chefsförhandlare i Anna Lindstedt och en ny miljöminister i Lena Ek.

− På ett sätt är det skönt att inte vara där. Men på ett sätt är det svårt att helt lösgöra sig från processen.

***
Mer info om boken och om hur man kan beställa den finns här.

Anders Hellberg

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.