Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag28.05.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Nu börjar striden om 30-procentsmålet

Publicerad: 16 December 2011, 08:22

Tre svenska chefsförhandlare ger sin syn på vad som hände i Durban.


Ämnen i artikeln:

Anders TuressonAnna LindstedtBo Kjellén

Tankesmedjan Global utmaning bjöd i veckan in till en efteranalys av klimatmötet i Durban. Bland talarna fanns inga mindre än Bo Kjellén, svensk chefsförhandlare och miljöambassadör mellan 1990 och 2001, Anders Turesson, som tog över från Kjellén och fortsatte som chefsförhandalre fram tills slutet av 2010, samt Anna Lindstedt, svensk chefsförhandlare sedan i september.

Bland annat diskuterade man vad det innebär att EU och en knapp handfull andra länder nu beslutat sig för att gå vidare med en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet för perioden 2013-2017 alternativt 2020. En annan punkt som kom upp för diskussion hade att göra med det faktum att världens länder i Durban lyckats enas om att ta fram en färdplan mot en ny rättslig överenskommelse som ska omfatta alla parter under Konventionen. Detta arbete ska avslutas senast 2015 så att ett nytt globalt avtal kan träda ikraft från 2020.

Miljöaktuellt fanns på plats på seminariet. Nedan följer några smakprov på vad som sades.

Anna Lindstedt:
− Jag tycker det är glädjande att det blev en överenskommelse i Durban. För det var väldigt osäkert in i det sista. Jag tycker det var viktigt också för Afrika och inte minst för det Sydafrikanska ordförandeskapet att man nådde en överenskomelse.

− Det viktigaste är att världens länder nu enats om en färdplan för att nå ett globalt avtal. Man har lyckats få med USA, Kina, Indien, Brasilien och de andra stora. Vad som är väldigt intressant och viktigt för oss är att EU hela tiden var den som gick först, det var EU:s position som alla hade att förhålla sig till. Vi byggde allianser med Afrika, de minst utvecklade länderna, många latinamerikanska och asiatiska länder, och därmed skapades en dynamik där de stora länderna hade att förhålla sig till hur EU positionerade sig.

− Vad som dock är riktigt bekymmersamt är vad som är kärnan i hela klimatproblematiken, att vi måste få större åtaganden om utsläppsminskningar. Och tyvärr fick vi inte det. Nätt och jämnt fick vi ett erkännande att ambitionsgapet finns, alltså mellan vad vetenskapen säger att vi behöver göra, och de åtagande som finns på bordet. Det är naturligtvis en besvikelse.

Anders Turesson:
− Det vi nu har fått innebär att överenskommelsen som vi hoppades nå i Köpenhamn, kanske vi kan nå 2015.

− Det är en stor och viktig seger för EU att man nu fått en enda process under klimatkonventionen, alltså att de två spåren löper samman. Det gör saker och ting mycket lättare. Jag tycker EU agerade skickligt. Man fullföljde en strategi som man talat om i många år, nämligen att skapa de här allianserna som Anna nämnde. Man ser på ett intressant sätt hur man genom att bilda allianser mellan EU och de här grupperna faktisk kan sätta tryck på de allra största länderna. Det tycker jag var en förhandlingsstrategisk seger för EU.

− Det var det positiva. Men sen finns det en stor frustration. Vad vi nu ser är att man sjösatt en process för det närmaste årtiondet. Detta samtidigt som IPCC och vetenskapen säger att det är under det här årtiondet som utsläppen måste peaka och vändas neråt. Och ur den här överenskommelsen följer inga utsläppsreduktioner, i alla fall inte som en direkt följd.

− Men vad är det konstruktiva förhållningssättet då? Ja, det är att man säger att vi kan inte avvakta med åtgärder till dess att vi har ett internationellt ramverk. Naturligtvis måste vi agera under tiden. Och samtidigt som vi agerar kanske vi skapar en verklighet på marken vi kan kapitalisera på.

− Det ska därför bli spännande att se var den här diskussionen om 20 och 30 procent nu kommer att landa någonstans givet resultatet i Durban. EU har ju sagt vi är beredda att gå till 20 procent unilateralt, men får vi ett bra internationellt ramverk så kan vi gå längre. Nu ska man då tolka den här överenskommelsen och se om detta verkligen innebär att andra industriländer ska göra jämförbara insatser och de stora avancerade utvecklingsländerna ska göra adekvata insatser. Risken är ju att man säger att det vet vi inte nu, det får vi se 2015. Men det är faktiskt nu som man ska gå in i en ny åtagandeperiod. Så det här blir en mycket intressant dynamik inom EU framöver.

Bo Kjellén:
− En andningspaus kan föra med sig vissa fördelar. Förhandlingarna i arbetsgrupperna efter Bali och via Köpenhamn hade en tendens att gräva ner sig i en massa problem av olika slag och i oändligt massa texter. Det gäller att komma ur det här och få en hantering som pekar framåt till 2020, 2050. Naturligtvis innebär det att man skjuter vissa saker på framtiden. Men man får då en möjlighet att skapa ett ramverk för en övergångslösning som kan bidra till att ge förtroende hos investerarna som ju är de som ska investera i ny energi, i ny transportteknik, nya lösningar när det gäller infrastruktur, nya byggnader, stadsplanering etcetera. De som satsar på allt det här nya måste ha tillräckligt förtroende för att regeringarna på sikt kommer att ge dem rätt när de investerar i den här tekniken.

− Man kan konstatera att exempelvis oljebranschen tyvärr ännu inte har insett vart vi är på väg, utan här är det många som har en falsk realism och tror att man kan köra vidare som tidigare. Här är Ryssland ett bra exempel när man talar om att man ska hitta ny olja i Arktis.

− Det gäller att visa att framtiden för investerarna och för hela det ekonomiska systemet ligger i att inse att vi går över till en ny paradigm när det gäller energiförsörjning.

Anders Hellberg

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.