Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

Osten en uppvisning i förpackningseffektivitet

Publicerad: 15 december 2010, 06:31

Vilken är den effektivaste engångsförpackningen? Arla ligger väldigt bra till med sina ostar, konstaterar Jörgen Städje.


Ämnen i artikeln:

CleantechTeknikMiljöteknikGreentechForskningIngenjör

Engångsförpackningar är ett ständigt ämne till förtrytsamhet och kritik mot dagens industri, men då och då dyker det upp en förpackning som är så bra, så lätt och ändå så stark att den förtjänar att nämnas i positiva ordalag. Undertecknad slogs av den oerhörda effektiviteten i plastfolien som omger Arlas ost Kvibille Ädel Special, i 140 grams bit. Ostbiten väger 140 gram, medan plastfolien bara väger 0,25 gram. Trots det är den så stark att den knappt kan slitas sönder och vid normal hantering är det svårt att punktera den. Den är alltså både hygienisk och visar upp varan på ett bra sätt. Dessutom är den mycket enkel att öppna, den är helt osvetsad och kan enkelt vikas upp.

Vi har bett Arla om kommentarer kring sin ostförpackning. Låt oss därför gå direkt på sak och presentera en mycket liten, ovetenskaplig undersökning av konsumentförpackad mat och dess förpackningar. Det viktiga är kolumnen ”Andel” som redovisar förpackningens viktsandel i förhållande till själva varan. Den ska naturligtvis vara så liten som möjligt och just denna bitförpackade ost vinner stort.

Ju längre ned i listan man kommer, desto flashigare blir förpackningarna. Man kan konstatera att ju mera ”show” det ska vara kring förpackningen, desto sämre blir förhållandet mellan produktens nettovikt och taran. Man kan givetvis hävda att om delar av förpackningen består av papper snarare än plast kan återvinningen bli effektivare, men med de storleksförhållanden vi talar om här, är det definitivt den förpacklnig som är minimalast som vinner.

Konstaterande nummer två är att det skulle vara en stor fördel om vi kunde återgå till att köpa allt i lösvikt, ta med egen förpackning och därmed få noll engångsförpackningsvikt. På så sätt skulle man slå flera flugor i samma smäll. Behovet av engångs-konsumentförpackningar elimineras, råmaterialet för dessa bortfaller, liksom koldioxidavtrycket för att framställa detta och sedan förbränna det eller återvinna det, i det fall detta är möjligt.

Det här med mjölkmannen som byter flaskor vid förstutrappen varenda dag, ses som ”gammaldags, konservativt, engelskt”, men det är kanske en framgångslösning om man ser till berget av mjölkförpackningar som bildas varje dag.

Undertecknad minns alldeles klart och tydligt det elektriska fordon han såg på Londons gator någon gång under de första besöken, i mitten av 1970-talet. Det var ett avlångt, svart, avrundat, öppet lastfordon på massiva gummihjul, som var helt ljudlöst. Det var ingen vacker syn, men det slog mig att denna bil hade gått sedan före världskriget och fungerade fortfarande. Engelska nummerplåtar har den egenheten att man kan se årtalet då fordonet registrerades med hjälp av försättsbokstäver. Systemet med försättsbokstäver användes inte före andra världskriget, utan då var det 3+3 tecken som gällde och den här elbilen hade en sådan gammaldags skylt.

Hybrid-elektrisk mjölkbil från 1938. Inte den modell författaren minns, men ändå väldigt gammal. Sådana här bilar har alltså gått London runt i daglig, kommersiell drift med den primitiva teknik som gällde före andra världskriget. Vad är det för del på dagens bilfabrikanter?

Mjölk började levereras i flaskor redan på 1880-talet i England. Pastöriseringen kom 1890 och på 1930-talet började engelska mjölkutkörare åka runt med elektriska fordon. Anledningen  till att engelsmännen fick mjölk upp till tre gånger dagligen var givetvis bristen på kylskåp. Idag kan skälet kanske bli ett annat. Måhända är det inte helt optimalt att ställa mjölken på trappan (sol, stöld) men det går säkert att få fram bättre varuintag hos den enskilde, ute i bostadsområdena. Mjölkmannen kan mycket lätt expandera verksamheten och bli apelsinjuicemannen, yoghurtmannen och smörmannen, med samma koncept. Flaskorna måste visserligen tvättas och det drar en del energi. Det kan bli en knepig ekvation, men återlämnade flaskor tvättas hela dagarna i industrin så det måste finnas billiga lösningar på det.

Det kan naturligtvis finnas ännu effektivare förpackningar om man ser det rent miljömässigt. Naturens egna förpackningar kan man antingen äta upp och dessutom med välbehag (såsom äpplen) eller också är de 100% biologiskt nedbrytbara (såsom apelsiner eller bananer). De är definitivt engångs men det resonemanget gäller inte riktigt här.

Inte så bra i konkurrensen om lättviktiga förpackningar.

Även om Arla inte är så pratsamma ska de åtminstone ha en eloge för att de använder en konsumentförpackning som är mycket stark och hållbar, är nästan försumbart lätt och dessutom exponerar varan utmärkt, utan att dölja något.

Vi inbjuder härmed läsarna att komma med ytterligare tillägg till tabellen med förpackningar, och ange förhållandet mellan varans vikt och förpackningens dito. Kanske finns andra aspekter man också kan ta hänsyn till?

Skämtsam fotnot: Den sämsta förpackningen av alla utefter dessa kriterier måste vara gasballonger. Innehållet har negativ vikt medan förpackningen har positiv vikt. Väger en partyballong (typisk slutanvändarförpackning) 3 gram men har en lyftkraft på 30 gram är förhållandet -10%.

Jörgen Städje

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.