Översvämmat Pakistan sätter ljuset på brännande fråga

De extrema monsunregn som lagt en tredjedel av Pakistan under vatten och uppges lämna 33 miljoner människor till stor del utan mat, vatten och tak över huvudet samtidigt som vattenburna sjukdomar nu sätter in, har satt ljus på den brännande frågan om de rika ländernas ansvar för att finansiera klimatanpassning och hantering av klimatskador i fattiga länder som bidragit marginellt till klimatkrisen.

Enligt Mathias Fridahl, klimatforskare vid Linköpings universitet, är frågan om klimatfinansiering en av de mest brännande frågorna inför FN:s klimatkonferens den 6–18 november.

– Både frågan om de akuta humanitära åtgärderna som behöver betalas ut för att hantera faktiska skador och förluster av extremväder, och den långsiktiga finansieringen som handlar om att minska utsläppen och anpassa sig till ett förändrat klimat är jätteheta inför Cop27 i Egypten, säger Mathias Fridahl till Aktuell Hållbarhet.

Enligt Parisavtalet ska de rika länderna bidra med 100 miljarder USD per år till de fattiga länderna från 2020 och framåt. Men det finns ingen konsensus över hur bidragen ska beräknas. Enligt Mathias Fridahl handlar diskussionen mycket om huruvida medlen är nya och additionella eller bara är omriktade mot klimat.

– Räknar man som OECD kommer vi ganska nära vad som krävs enligt Parisavtalet. Räknar man som en del av de fattiga länderna vill så kommer vi inte alls nära utan når kanske 20–30 procent, säger Mathias Fridahl.

Enligt OECD:s sätt att räkna var Sveriges klimatbistånd via Sida 4 miljarder kronor 2020 och i dagarna kommer 2021 års siffra på 4,1 miljarder kronor rapporteras in. År 2021, i samband med Cop 26, lovade Sverige fördubbla det totala klimatbiståndet till 2025 jämfört med 2019 års nivåer. Det betyder 15 miljarder kronor, men då ingår även stöd som inte hanteras av Sida som bland annat Gröna klimatfonden, Anpassningsfonden och Global Environment Facility, GEF.

Mathias Fridahl, klimatforskare vid Linköpings universitet. Foto: David Einar