Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag10.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

”Regeringen så rädd för att göra fel att den inte vågar göra rätt”

Publicerad: 2 Mars 2016, 09:10

DEBATT Men även oppositionen har ansvar för att Vattenfalls brunkol stannar i marken. Därför flyttar i dag Greenpeace sin kampanj till Mynttorget utanför riksdagen, skriver Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.


I fredags, den 26 februari, fick näringsminister Mikael Damberg (S) ta emot 65 000 namnunderskrifter med uppmaning att låta Vattenfalls kol stanna i marken. Underskrifterna har samlats in under 1,5 års tid inom ramen för Greenpeace kampanj att stoppa planerna på fem nya brunkolsgruvor i Tyskland som Vattenfall i dag äger rättigheter till, och därmed säkerställa att 1,2 miljarder ton brunkol stannar i marken.

Under överlämningen av namnunderskrifterna förklarade näringsministern att ett hinder för regeringen att agera i frågan skulle vara att ”det är Tyskland som bestämmer över tysk energipolitik”. Det är ett argument som har lyfts fram allt oftare i debatten kring Vattenfalls pågående brunkolsförsäljning, men det är först på senare tid som det också förts fram av regeringsföreträdare. Under statsministerns frågestund i riksdagen den 26 januari i år svarade Stefan Löfven (S) så här på en fråga från Jens Holm (V): ”En sak är klar: Vattenfall kommer inte, och inte heller Sverige, att kunna styra Tysklands energipolitik.”

Det är ett häpnadsväckande argument från statsministern och näringsministern på många sätt: att Sverige och Vattenfall inte själva skulle kunna besluta om att inte öppna nya gruvor och därmed på sikt avveckla kolverksamheten, utan att de skulle vara tvingade av tyska regeringen att öppna gruvor.

För det första är det felaktigt.

Det tyska regelverket kräver att den som vill ta ett kraftverk ur drift anmäler detta till nätmyndigheten ett år i förväg. När en anmälan har kommit in ska den prövas och godkännas. Hur en en prövning av att ta kraftverken ur drift vid 2030, då kolet i de nu redan öppna gruvorna beräknas vara slut, utfaller går inte att veta i förväg, men det är svårt att tänka sig att nätmyndigheten med så lång framförhållning skulle säga nej. I synnerhet sedan tyska miljöministern själv slagit fast att brunkolet måste fasas ut ur den tyska energimixen ungefär vid denna tid om Tyskland ska nå sina klimatmål.

Dessutom är det direkt motsägelsefullt.

I den överenskommelse som presenterades av Socialdemokraterna och Miljöpartiet i samband med regeringens bildande hösten 2014, var regeringen stolta över att slå fast att den avsåg att stärka regeringens styrning av Vattenfall och ”styra Vattenfall så att företaget avbryter den expansion av brunkol som Fredrik Reinfeldt har tillåtit.”

Då såg regeringen uppenbarligen inga hinder för att agera i frågan. Inte heller kom det besked från tyska regeringen att detta skulle vara en ståndpunkt som svenska regeringen var förhindrad att fatta.

Att brunkolsverksamheten nu är till försäljning är inte en process som initierats av regeringen, utan av Vattenfall själva. Försäljningsplanerna presenterades av Vattenfall några veckor efter att regeringen klargjort för bolaget att brunkolsexpansionen måste avbrytas. Regeringen har sedan dess kategoriskt vägrat att yttra sig kring hur den ser på en eventuell brunkolsförsäljning. Det menar regeringen att den kan ta ställning till först då den får ett konkret och färdigförhandlat förslag från Vattenfall på sitt bord.

Men vad innebär det då när statsministern och näringsministern säger att de inte kan agera i brunkolsfrågan eftersom Tyskland bestämmer över tysk energipolitik? Om Vattenfall inte hittar en köpare är det då fritt fram för bolaget att öppna nya brunkolsgruvor igen? Eller betyder det att regeringen har satt sig själva i en sådan rävsax att de är tvingade att gå med på ett konkret förslag från Vattenfall för att stå fast vid sitt expansionsförbud, oavsett vad prislappen till slut hamnar på? Kanske skulle regeringen till och med vara tvungen att gå med på att betala för att bli av med brunkolsverksamheten?

Självklart betyder det inte det.

Näringsministerns svar i fredags är bara bottennappet i en lång rad av av dåliga ursäkter från regeringen för att slippa ta ansvar i frågan. För en sak är klar. Ska regeringen vara klimatledande måste Sverige påverka andra länders klimat- och energipolitik i positiv riktning närhelst vi har möjlighet att göra det. Oavsett om det är inom de internationella klimatförhandlingarna inom FN, eller i bilaterala samtal med Tysklands energi- och klimatministrar, där Sverige kan hjälpa till att vara en konstruktiv kraft som hjälper den tyska regeringen att nå sina klimatmål.

Och givetvis ska Sverige ta ansvar för att se till att fossila bränslen stannar i marken överallt i världen där vi har möjlighet. Även i Tyskland. På samma sätt som Sverige motsätter sig ekonomiskt stöd till kolkraft i andra länder genom Världsbanken så måste en klimatledande regering motsätta sig förslag som aktivt riskerar nyinvesteringar i kolkraft i Tyskland.

När en klimatledande regering har möjlighet att säkerställa att över en miljard ton brunkol stannar i marken räcker den inte upp handen och hojtar: ”Etta att inte ta ansvar!”.

Ska Stefan Löfven och regeringen ha något förtroende i klimatfrågan måste mer energi läggas på lösningar än på undanflykter. Vattenfalls tidigare skandalaffärer får inte skrämma regeringen att ta ägarkontroll i en så avgörande fråga. Regeringen måste sluta vara så rädd för att göra fel att den inte längre vågar göra rätt.

De senaste sex veckorna har Greenpeace haft ett mobilt växthus placerat utanför näringsministerns kontor på Vasagatan. Syftet har varit att uppmärksamma allmänheten på att regeringen nu står inför det viktigaste klimatbeslutet någonsin: att lämna över en miljard ton kol i marken eller sälja det till någon som tänker gräva upp det och förvärra klimatförändringen.

I dag flyttar vi växthuset till Mynttorget, utanför riksdagen där alla politiska partier debatterar viktiga frågor och fattar beslut.

Även om regeringen har huvudansvaret för att fatta ett beslut som säkerställer att kolet stannar i marken, har oppositionen ett delat ansvar. Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna kan kräva att regeringen ställer krav på försäljningen. Det är nu Sverige har chansen att spela en verkligt positiv roll i det globala klimatarbetet. Det är nu varje politiker med självaktning borde räcka upp handen: ”Etta att ta ansvar!”

Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige

.

.

.

.

.

Anders Hellberg

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.