Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

Replik I ”Rallarsvingar biter inte på forskare”

Publicerad: 6 november 2014, 09:33

Kritiken mot det skogliga forskaruppropet är grundlös, skriver professorerna Bengt Gunnar Jonsson och Sven G Nilsson.


Ämnen i artikeln:

Skogsstyrelsen

Att hävda att över 200 forskare är dumma nog eller medvetet låtit sig luras av en miljöorganisation att skriva under ett i sak vilseledande upprop är givetvis en allvarlig anklagelse. Om anklagelsen vore sann skulle det innebära att i stort sett hela den samlade naturvårdsforskningen är sammansatt av en grupp mer eller mindre lögnaktiga klåpare. Så är givetvis inte fallet.

Sakfrågan handlar alltså om vilken nivå som är rimlig för det svenska områdesskyddet i skog. Med minst 25 000 arter, mer än 60 % av den svenska landarealen, en stor geografisk variation och olika grad av mänsklig påverkan är det givetvis svårt att sätta ett enskilt värde för hela landet på detta behov. Forskning visar dock att för de mer arealkrävande arterna behövs i storleksordning 10-30 % av deras ursprungliga livsmiljö för att långsiktigt upprätthålla livskraftiga stammar. Ur detta har ett riktvärde på 20 % satts. Så långt finns ingen egentlig tveksamhet kring storleksordningarna och det återstår för andra att visa på den forskning som anger att nivåerna skulle vara avsevärt lägre.

Vad som skapar det pedagogiska problemet är dock att dessa 20 % är högre än vad miljömålsberedningen kom fram till för hur mycket av arternas livsmiljöer som behöver skyddas. Anledningen till att spannet 9-16 % finns med i miljömålsberedningens arbete från 1997 är att det antogs att en del av dessa livsmiljöer också kan finnas i den brukade skogen; givet att den brukas på ett hänsynsfullt sätt. Dessutom förutsätter värdet att de områden som faktiskt avsätts är representativa, funktionella och de facto kan fungera som livsmiljöer för de arter som är hotade i skogslandskapet. Man kan på goda grunder hävda att inget av dessa krav är uppfyllda i dagsläget, vilket också senare års forskning visat.

Kritiken mot hur den generella hänsynen i skogsbruket genomförs har periodvis varit hård. Hur allvarligt detta är för det långsiktiga artbevarandet är svårt att bedöma men den negativa trend i hur hänsynen fungerar i praktiken som Skogsstyrelsens ”Polytax-inventering” visat är oroväckande. För diskussionen kring 20 % är det dock än mera problematiskt att det som finns avsatt idag inte uppfyller de kriterier som ligger till grund för analysen från 1997. En stor andel av de skyddade skogarna ligger i det fjällnära området och där nedom är produktiva skogsmiljöer starkt underrepresenterade. Detta påverkar givetvis graden av representativitet.

Även om det är rimligt att räkna med delar av det frivilliga skyddet i sammanhanget så utgörs detta till mycket stor del av små och kraftigt isolerade skogsfragment vars långsiktiga funktionalitet för arterna överlevnad kan ifrågasättas. Sedan är det tyvärr så att även de större skogsområden som avsatts inte med självklarhet har de höga naturvärden som krävs för att de ska fungera som livsmiljöer för alla relevanta arter. Studier har visat att den mängd gamla träd, grov död ved och rumsliga variation som ursprungliga skogar hade saknas i de flesta skyddade områden. Slutligen ingår i områdesskyddet skogar som avsatts primärt för friluftsliv och rekreation. Detta är givetvis välmotiverat men bidrar inte nödvändigtvis till att öka arealen livsmiljöer.

Ovanstående resonemang är också en av anledningarna till att Sverige i sin senaste statusrapport till EUs art- och habitatdirektiv använder siffran 20 % som mål- och referensnivå. Denna rapport visar tydligt på att vi inte uppnår den gynnsamma bevarandestatus för våra skogslevande arter och deras livsmiljöer som vi förbundit oss att göra. De övergripande miljömålen fastställs genom politiska processer och inkluderar andra anledningar att skydda skog som går utöver vad som specifikt behövs för att upprätthålla livskraftiga stammar av skogens arter. Uppropets krav på 20 % ska också ses i detta sammanhang och som ett försök att ange en rimlig nivå för vad som krävs för att klara alla de naturvärden som finns representerade i skogslandskapet – att hitta en rimlig balans mellan miljö och produktion i den svenska skogen. Var finns forskningen som visar att denna nivå är för hög?

Vi är övertygade om att resonemangen ovan stöds av en stor majoritet av de forskare som skrev under uppropet. Debattörerna försöker uppenbarligen misskreditera en hel forskarkår vilket inte är konstruktivt för debatten. Har man problem med de miljömål som satts i de demokratiska processerna vore det lämpligare att rikta fokus mot den politik som man inte gillar; snarare än att rikta rallarsvingar mot de forskare som försöker uttolka vad som krävs för att genomföra denna politik.”

Bengt Gunnar Jonsson, professor i växtekologi vid Mittuniversitetet
Sven G. Nilsson, professor i ekologi vid Lunds universitet

Erik Klefbom

Ämnen i artikeln:

Skogsstyrelsen

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.