Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag13.04.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Rymden har blivit ett farligt ställe

Publicerad: 20 April 2009, 04:36

Inte för att det är vakuum där. Utan för att du plötsligt kan få ett litet hål tvärs igenom dig.


Space situational awareness är framtidens nya kunskapsnisch. Skräpet i rymden har blivit en reell fara för alla rymdnationer. Med relativa hastigheter på upp till 27.000 km/t kan den minsta färgflisa slå ett jättehål tvärs igenom en astronaut, och en mutter kan göra samma sak med en rymdkapsel, eller ännu värre, en bränsletank.

Visst gör det ont när satelliter brister? Särskilt raketsteg där allt bränsle inte tagit slut, sprängs ofta när metalltrötthet och korrosion gjort sitt.

Och det värsta är att ingen vet när de kommer. USA och Europa har radarnätverk som ser rymdskräpet, men de har bara koll på grejor som är större än 10 centimeter och större än en meter på geostationär höjd. Man får anta att grejorna kommer i flockar, men det går inte att veta.

Färgflisan som nästan slog igenom rymdfärjans fönster för ett antal år sedan var en oförutsedd överraskning i 1000 km/t, som skulle kunnat ha blivit mycket tråkigare om den träffat en bränsletank istället. Fram till i år känner man till fler än 13.000 objekt. Och det är de vi känner till! Efter 2011 bedömer man att Europa måste få koll på objekt mindre än 10 centimeter.

I mars i år fick besättningen på Internationella rymdstationen ta betäckning i Sujoz-kapseln när ett känt, centimeterstort föremål var på kollisionskurs. Objektet missade dock och inget hände. ISS kan flytta sig ifall ett för stort objekt skulle vara på ingång.

Ett av problemen med att ha full koll på alla satelliter (awareness) är att de påverkas av atmosfären varför det är svårt att göra långtidsprognoser. En prognos blir mycket osäker efter bara ett par dagar. Utöver detta gör satellitoperatörerna ofta olika manöverprover eller tänder motorerna för att få upp satelliten i en högre bana om den skulle ha saktats ned. Då brister alla prognoser. Detta kräver ett tätare samarbete med operatörerna. Satelliternas positioner måste övervakas flera gånger per dag.

Och sprängs gör det. Här är en översiktsbild av skräp i den låga jordbanan, LEO.

USAs försvar har data med bättre kvalitet än det som för närvande är officiellt. Officiellt data för satelliter och rymdskräp i Space Surveillance Catalogue har en noggrannhet på ett par tiotals kilometer, men om USA skulle avslöja sitt noggrannare data skulle man samtidigt avslöja allt för mycket om sin verkliga förmåga att spåra objekt i rymden. Så det håller man för sig själv. Noggrannare data reserveras därför för några särskilt dyra satelliter, Internationella rymdstationen, rymdskytteln och liknande.

Till detta kommer problemet med Near Earth Objects (NEO), himlakroppar, asteroider, kometer, isklumpar som kommer drivande utifrån yttre rymden och råkar komma så nära Jorden att de kan bli ett hot.

ESAs enmeters Space Debris Telescope som kan se små objekt i geostationär bana.

Låt oss titta lite på vad ESA har och kan göra. ESA har samarbeten med ett antal radar- och teleskopägare och avser att sätta samman alla datakällor med ett stort kommunikationssystem.

En sådan radar är den tyska TIRA som kan se objekt ned till två centimeter på 1000 kilometers höjd.

En annan är EISCAT-organisationen som har en radar i Tromsö och en vid Longyearbyen på Svalbard, som normalt används för jonosfärexperiment. Men utdata går också till en särskild rymdskräpsdator som lämnar kontinuerliga data om mängden rymdskräp i låg bana.

ESA har ett optiskt teleskop med en spegel på en meters diameter som kan se objekt ned till 15 centimeters diameter. Med detta teleskop har man hittat en ny klass av rymdskräp man inte kände till, som har långa elliptiska banor och ibland kommer in genom den geostationära banan. Faktiskt saknas 75% av de upphittade objekten i den amerikanska Space Surveillance Catalogue.

Svalbardstationen. Huvudsyftet är att hetta upp jonosfären men dessutom får man ut statistik över mängden rymdskräp.

Störta självmant

Alla som använder och skjuter upp satelliter och har någon sorts ansvar för den inre rymden arbetar för att deras farkost ska störta självmant eller kunna tvingas att störta inom 25 år. Annars kommer rymden att bli så full av sopor att det snart inte går att lägga en satellit i den bana man önskar för att den skulle bli sönderslagen.

Här har ESAs enmetersteleskop hittat två föremål (rött och gult) i geostationär bana. Stjärnorna i bakgrunden har rört sig (de vita strecken) under exponeringen.

Nationer helt utan ansvar för den inre rymden, alltså sådana som spränger sönder satelliter i omloppsbana och spränger på ett sådant sätt att avfallet blir kvar under mycket lång tid, struntar uppenbarligen i att de orsakar problem. Ett tag var det populärt att prova sprängsatelliter, anti-satelliter, som var avsedda att förstöra andra satelliter. Både Kina och Ryssland har provat sådant och vid en sådan explosion far lösdelar okontrollerat iväg åt alla håll.

USA förstörde nyligen en spionsatellit som hade allt hydrazinbränsle kvar, för den var på väg att störta och om hydrazinet kom ut på markytan skulle det vara i klass med en nervgas. Men den var ändå redan på väg ned.

Svalbardstationens statistiska registrering av rymdskräp i timintervall före och efter den kinesiska anti-satellitsprängningen tidigt år 2007. Det kinesiska skräpet hade en omloppstid på ungefär ett dygn.

Några städmetoder för att i övrigt göra rent den närmaste rymden existerar inte, annat än i Science Fiction-litterauren. Man har funderat på att skjuta sönder skräpet med laser, men kan riskera att bara göra saken värre. En jättecontainer som far runt i bana runt jorden och slukar föremål är ett annat förslag. Satellitkrocken mellan en iridiumsatellit och en gammal rysk Kosmos i början av året visar att situationen håller på att glida oss ur händerna. Här finns en öppen marknad för skarpsinniga entreprenörer och det går att ta bra betalt. Varför inte ett jätteflugpapper där allt löst fastnar istället för att studsa bort igen?

http://www.esa.int/SPECIALS/Space_Debris/SEMQQ8VPXPF_0.html
http://www.esa.int/SPECIALS/Space_Debris/SEMD31WPXPF_0.html

Jörgen Städje

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.