Så kan mossorna räddas

I en avhandling vid Uppsala Universitet har Swantje Löbel studerat vilka nataurvårdsåtgärder som krävs för att bevara hela artrikedom av mossor i den svenska skogen. Hans slutsatser är att det krävs en kombination av åtgärder. Det största hotet mot mossorna är att det intensiva skogsbruket lett till mindre andel gamla skogar och färre lövträd.

Swantje Löbel konstateraar att trädlevand mossor, epifyter, är "kräsna" och bara lever på träd vars bark har en viss specifik kemisk sammansättning. De viktigaste trädslagen är ask, alm, lönn och asp. Enligt Swantje Löbels är det många faktorer som påverkar den biologiska mångfalden av trädlevande mossor och att behoven varierar – först och främst mellan mossor som sprider sig med sexuella spridningsorgan, sporer, och de som sprider sig med så kallade vegetativa spridningsorgan.

För arter som sprider sig med sporer är det viktigt att gamla bestånd med asp och sälg bevaras – till exmpel i form av naturreservat. För arter som sprider sig vegetativt är det viktigare att knyta ihop isolerade lövskogar då denna typ av mossor har svårt att sprida sig över stora avstånd.