Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Klimat

Soluret som fick ingenjörerna att rodna

Publicerad: 10 juli 2009, 04:46

Skulptören Sven Holmström återser sin betongskulptur efter 40 år.


I fyrtio år har det stått där på ängen bakom Vällingby Centrum. Världens största solur kallades det då och gräsmattan som från början hette Helkopterfältet – ack 50-talets framtidsvisioner! – döptes till Solursparken långt innan skulpturen började gjutas. Sven Holmström, 85 år och numera med ateljén på Mallorca, går runt i smältvattnet från den sista snön och fotograferar sin skapelse. Och ser ganska nöjd ut.

– Den har åldrats rätt snyggt. Betongen håller och den har svartnat fint där uppe i toppen. Vi klädde formen invändigt med skumplastskivor som jag hade kört över med Land Rovern så dom fick en lite ojämn yta.

Alltihopa började på en lunch i med Svenska Bostäders vd Albert Aronson – en av de sista stora sossepamparna – i mitten av 1960-talet, minns Sven:
– Han sa kortfattat att ”jag har snart en massa pengar att slösa på konst, så hitta på något”. Jag hade gjort en del betongreliefer åt honom tidigare men nu gällde det att komma på något nytt. Jag och min gode vän målaren Ole Berg spånade idéer och sköt dom i sank en efter en. Till slut framstod bara ett stort solur som något genomförbart.

– Jag byggde en modell i gips och knallade vi upp till Aronson. Jag hade hört talas om hans humör. När han var arg flydde till och med polarrävar undan kylan, sa man. Och nu var han arg. Jag kunde fysiskt känna hur huden knottrades. Han blängde på modellen och röt ”va f-n ska det där föreställa?” Vi sa ingenting. Han glodde och glodde. Plötsligt sken han upp. Det är ju ett solur! Sedan var det bokstavligen solsken hela vägen.

Det lär vara så här: Aronson växte upp som fattig vallpojke någonstans i Västergötland och tjänade en tjugofemöring i veckan. För sin första lön köpte han ett solur, den minsta sorten som består av en ring med ett hål i, och en kniv. Det minnet hade han kvar och det var inte hans fel att solursprojektet i Vällingby lades på is. Det var byggförbud några år för sådant som bensinstationer och kyrkor. Dit hör tydligen offentlig skulptur.

– Så småningom fick vi klartecken. Jag hade gjort flera modeller och konsultbyrån Tyréns kopplades in för konstruktionsarbetet. Ängen är i själva verket en gammal sjöbotten, så det behövdes pålar ner till 17 meter. Och det ligger nog mer betong under marken än ovanför.

– Nu började vi känna att saker och ting började växa. Ett ekvatoriellt solur är inte vad som helst. Konsten att bygga dem heter gnomonik och handlar om sfärisk astronomi. Via astronomerna på Saltsjöbadsobservatoriet fick vi kontakt med Gunnar Pipping, en astronom som var intendent på Tekniska museet. Han räknade och mätte och gav oss dimensionera till polosen, skuggkastaren, som är gjord av två bitar stålrör, den översta aningen smalare.

De bägge konstnärerna hade då provat sig fram till rätt diameter på röret. Enligt Einstein böjer ljuset av och vid vissa diametrar var det omöjligt att få en skarp skugga. Pipping skulle senare visa metallverkstaden hur pass böjt stålröret skulle göras för att bli spikrakt när det böjdes tillbaka av sin egen tyngd. Och det var stålröret som fick civilingenjörerna på Tyréns att rodna.

– Vi hade ett slutligt möte på Tyréns. Pipping var med men sa ingenting förrän mötet nästan var slut. Mina herrar, sa han, jag ser att ni förankrat polosen med fyra bultar. Det finns ingen möjlighet att väga av ett plan i fyra punkter. Varenda flaggstångstillverkare vet att det måste vara tre punkter!

Tidsmaskin i betong och rostfritt stål.

Uppgifterna går isär om när soluret byggdes. Databasen Konst runt stan (på cd) säger 1967. De flesta källorna säger att det invigdes 1970. Sven Holmström minns att det var fem dalmasar som gjorde gjutningen en sommar. Och en tid efter invigningen ringde Gunnar Pipping:

– Ditt ur går fel! Jag frågade förskräckt med hur mycket och fick en förklaring om storleken på vinkelfelet: Om du står på månen och kastar en tennisboll mot Vällingby sa hamnar den kanske en kilometer fel! Det är ett precisionsinstrument vi talar om, sa han. Det är konst! sa jag.

– Men det är klart, ett ekvatoriellt solur går bara rätt enligt vanliga klockor två gånger om året. Det visar däremot rätt soltid, vi korrigerade den svenska soltiden till Stockholms latitud, säger Sven Holmström och pekar på skuggan som när vi är där ligger en kvart efter fröken ur: Man kan se att den rör sig. Skuggan går 122 centimeter i timmen!

Pär Rittsel

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev