”Stockholmsmötet ska bli en milstolpe”

Chefsförhandlaren Johanna Lissinger Peitz ville göra något mer än att jobba med textförhandlingar. Då utsågs hon till ambassadör för jubileumskonferensen Stockholm+50. En del av konferensen handlar om att fira de framsteg som gjorts på miljöområdet under det halvsekel som gått sedan FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Men det finns också arbete att göra och förhoppningar om ett ökat omställningstempo.

– När vi tittar tillbaka vill jag att Stockholm+50 ska vara en milstolpe i historien där vi sådde ett frö och hittade vägen framåt. Vi står naturligtvis inför otroligt stora frågor som inte kommer kunna lösas på två dagar i Stockholm, men jag hoppas att vi kommer ta tydliga steg framåt, säger Johanna Lissinger Peitz.

Mötet 2–3 juni beskrivs som en accelerator inför kommande toppmöten. För det är mycket att göra under innevarande decennium som FN beskriver som genomförandeperioden. Toppmöten för klimat och biologisk mångfald avlöser varandra, globala plast- och havsavtal förhandlas för fullt.

– Här ligger styrkan i mötet, att vi kan titta på alla områden samtidigt, se hur de hänger ihop, se helheten. Jag tror att ska vi komma framåt i omställningen måste vi jobba mer i gränsområdet mellan olika ämnes- och politikområden för att hitta lösningar som vi kan skala upp, säger Johanna Lissinger Peitz.

Toppmöten knutna till olika miljökonventioner brukar ha tydliga förväntningar på konkreta resultat, medan informella förmöten inte brukar ha några hårda leveranskrav. Stockholm+50 ligger någonstans mitt emellan. Fokus ligger på dialog och att komma överens om rekommendationer för vägen framåt inom tre olika områden. Det handlar om att uppnå en välmående planet och välstånd för alla, en hållbar och inkluderande återhämtning från covidpandemin samt en ökad omställningstakt inom miljöområdet.

Trots att näringslivets roll i omställningen är både stor och viktig så tar inte företagen stor plats på mötet. Deras roll denna gång blir att diskutera omställningen av globala värdekedjor. Fokus ligger på transporter, mode, elektronik och livsmedel. Men det går inte bara att knacka på porten och få delta i konferensen. Mötet är främst riktat till medlemsstater och för dem som söker tillträde finns en komplicerad ackrediteringsprocess, som stängde redan i februari.

Just detta är en svaghet och en utmaning, menar Johanna Lissinger Peitz, att öka och bredda representationen och inkludera civilsamhället bättre. Från urfolk till företag, gammal som ung. Inom FN pågår en översyn för att hitta bättre arbetsformer.

– På de informella konsultationerna finns en helt annan öppenhet för vilka som kan delta, jämfört med själva FN-mötena. Här finns en tydlig struktur för vem som får tala när och i vilken ordning. Samtidigt så vet vi att fler måste få komma till tals. Det finns en mycket stor förväntan som vi inte alltid kan möta upp. Vi har försökt så långt som möjligt utifrån de regelverk och strukturer som finns, säger Johanna Lissinger Peitz.

Ett sätt har varit att använda olika gruppers önskemål och tankar in i själva diskussionsunderlaget för mötet. Exempelvis har ungdomspaneler producerat policypapper och används för att på ett tidigt stadium fånga upp viktiga frågeställningar.

– Mötet handlar ju inte bara om vilka som var där under just den tidsperiod som mötet hölls, utan också om uppbyggnaden av mötet och vad mötesdeltagarna har med sig. Sedan vill jag betona att även om vi är i Stockholm och Sverige så är det här ett globalt möte. Vi ska ha en balans med deltagande från hela världen, säger Johanna Lissinger Peitz.

Förutom Sverige står också Kenya som värd för FN-mötet. Dessutom har Finland, Tyskland, Kanada, Ecuador, Indonesien och Egypten utsetts till medordförande för att hantera de olika dialogerna. På den stora scenen är det ministrarna som kommer få skina i strålkastarljuset och leda konferensen, i Sveriges fall den socialdemokratiska miljö- och klimatministern Annika Strandhäll. Ambassadörens uppgift är att planera och stötta.

Hur känns det som arrangör att stå i kulisserna medan andra står på scenen?
– Det här är verkligen ett lagarbete och politikerna är en del av det laget. Just jag jobbar mycket med innehållet, men det krävs många som bara arbetar med logistiken. Det är en stor apparat att arrangera ett sådant här möte.

Johanna Lissinger Peitz har tidigare varit Sveriges chefsförhandlare vid FN:s klimatförhandlingar och arbetat med Leadit, Indiens och Sveriges initiativ för att ställa om den riktigt utsläppstunga industrin. Initiativet lanserades på klimattoppmötet i New York 2019.

– Arbetet med Leadit gav mersmak. Jag hade jobbat väldigt länge med förhandlingar och kände att jag ville jobba mer med brett genomförande.

Var det därför du sökte jobbet som ambassadör för Stockholm +50?

– Ja, plus att jag tycker det är extra intressant i skärningspunkten när olika områden möts. Sedan är det en fantastisk ära att få jobba med ett möte som högtidlighåller Stockholmskonferensen 1972.

Vi kanske behöver mer firande och fler jubileumskonferenser.

– Det är viktigt att uppmärksamma det positiva som hänt, men vi ska naturligtvis inte ducka och vara naiva inför framtiden. Vi har stora utmaningar framför oss och det är bråttom, men mycket har också hänt under den här 50 åren.

Som tidigare chefsförhandlare, hur ser du på den roll konferensen kan spela utan tydliga förväntningar och förhandlingar?
– Jag tror det är viktigt att det också finns möjlighet till diskussioner utan att behöva förhandla till sista kommatecken. Visst, sådana möten behöver vi också, men det är viktigt att vi kan ha de här ärliga samtalen. Att bygga tillit till varandra, diskutera målkonflikter, identifiera kritiska systemskiften som krävs för ökad genomförandetakt samt koppla ihop klimat- och välfärdsfrågor. Sedan beror utfallet på vad deltagarna har med sig hit.

Vad tror du vi får se för resultat?
– Vi kommer inte exakt kunna mäta hur mycket konferensen bidrog till minskade utsläpp eller ökad biologisk mångfald, men över tid kommer vi beskriva att här fanns en ärlig diskussion om hur vi ska arbeta tillsammans på ett bättre sätt. Sedan har varje land och aktör ett ansvar att ta med sig det här hem och genomföra omställningen. Jag tror också att det kommer ses som ett bra tillfälle för civilsamhället att pressa på för att få till de åtgärder som behövs.