Klimat
Två gamla kompisar är tillbaka
Publicerad: 8 juni 2009, 04:25
Och det är inte Piff och Puff vi talar om.
Maj är en månad att celebrera, att festa och att hurra, för Solen, vår gamle kompis, har bestämt sig för att bli aktiv igen. Solen har varit förfärligt tyst på radiobanden i flera år. Inte har det strålat mycket röntgen heller och därför har solvinden avtagit till en stilla solbris. Vetenskapen oroade sig allvarligt för vad som var på väg att hända. Det solminimum vi är inne i nu, eller var, ska vi kanske säga, var det lägsta sedan 1950-talet. Men i maj i år slog Solen till och började leva upp igen och tre aktiva områden visade sig under månaden: AR 107 och 1018 och så bilden nedan, AR 1020.
Solaktiviteten bär sig lite grann åt som aktiemarknaden. Just när man tror att den inte kan komma lägre, faller den ännu djupare. 2008 var ett riktigt bottenår. Solfläckar saknades under 266 av årets 366 dagar vilket är 73 %. För att hitta ett år där solen varit ännu inaktivare får vi gå tillbaka till 1913, då det var 311 tomma dagar, 85%.
På grund av dessa siffror var det många som trodde att aktivitetscykjieln hade nått botten 2008. Så blev det inte. Antalet solfläckar minskade ännu mer under 2009. Fram till den 31 mars hade vi haft 78 dagar utan solfläckar, 87%. Men nu är, som tur är, trenden bruten. Förmodligen är det många som hoppar av glädje, särskilt de som har rymdskepp ute som är beroende av Solens röntgenstrålning för sina mätningar. Solminimat är utförligare beskrivet i artikeln http://teknik360.idg.se/2.8229/1.227021/hyssj-solen-sover.
Saturnus har fått tillbaka ekrarna
Saturnus ringar har ekrar (spokes, på engelska). Fast det är ekrar som kommer och går. Ingen hade förväntat sig detta fenomen, men Voyager visade dem med all tydlighet när den passerade i början av 1990-talet. När Cassini kom dit 2004 fanns det inga ekrar. Man tror att ekrarna, som verkar kunna komma och gå på ett par timmar, besår av stora ytor av laddade partiklar stora som dammkorn (~0.6 mikron) som lyfts upp ovanför sin vanliga hemvist nere bland de stora stenblock som ringarna består av, när elektronstrålar slår ut från åskväder i Saturnus atmosfär.
Att en elektronstråle över huvud taget kan slå ut från Saturnus har att göra med att åskvädret inträffar i ett område av starka magnetiska fenomen, som kan accelerera den. Tänker man sig. Farkosten Cassini tycks ha kört igenom sådana elektronstrålar.
Det, eller också uppkommer ekrarna efter att små meteoriter slår igenom ringarna.
Märkligt nog ökar ekrarna i antal när Saturnus närmar sig vårdagjämningen, vilket ger astronomerna fler observationer att gotta sig åt, men vi vet fortfarande lika lite om sagda ekrar. Man funderar på om vädret eller något annat på Saturnus kan förändras allt eftersom vinkeln mot Solen förändras, vilket kan ge fler eller färre ekrar.
Den här bilden är tagen mot ringarnas solbelysta sida från cirka 31 grader under ringplanet. Bilden är tagen i synligt ljus med Cassinis vidvinkelkamera den 2 februari 2009. Bilden tog på det fjuttiga avståndet av 578.000 kilometer och originalbilden (http://photojournal.jpl.nasa.gov/jpeg/PIA11452.jpg) har en upplösning av 30 kilometer per pixel och är 1012 x 1012 pixel stor.
Här är en film av ekrarna: http://csep10.phys.utk.edu/astr161/lect/saturn/spoke.mpg Det ser ut som smuts som far omkring på ringarna.
Skönt, nu är allt som det ska igen!
Jörgen Städje