”Vi forskare protesterar mot klimatpolitiken – men är inte politiska aktivister”

En debatt har blossat upp om så kallad klimataktivism bland forskare. Ofta verkar termen “aktivism” användas som något klandervärt. Det vill säga, något som står i motsats till forskning och beprövad erfarenhet och något som forskare därmed inte kan använda sig av med bevarad trovärdighet. Men en sådan tolkning av ordet saknar stöd i litteraturen. Enligt Svensk Ordbok (2021) är definitionen av aktivism ”praktisk handling från individ el. organisation i syfte att uppnå (samhälls)förändring”. Det finns alltså två rekvisit; praktisk handling, och att uppnå förändring (av samhället). Ingenting av detta gör aktivism illegitimt, eller att det på något sätt går på tvärs med forskningen. Snarare kan man säga att aktivism inlemmas fint inom ramen för den så kallade tredje uppgiften för akademin – att föra ut forskningen i samhället och påverka utvecklingen i linje med forskningsresultaten, vilket vi enligt högskolelagen är skyldiga att göra.

I Svt:s Agenda (30/4) utfrågas utbildningsminister Mats Persson om forskares klimataktivism. Han talar om forskarnas ”politiska aktivism” och tycks sammanblanda det med civil olydnad. Det vi som skriver här ägnat oss åt är inte civil olydnad, utan annan aktivism i syfte att nå en förändring. Vi har manifesterat vår frustration över att klimatpolitiken inte är i linje med vetenskapen eller Sveriges klimatpolitiska ramverk, genom att bland annat skriva debattartiklar och gå i demonstrationer. Klimatförändringarna och deras effekter är en naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig fråga. Att vi måste minska våra växthusgasutsläpp kraftigt och omedelbart för att säkra en hållbar framtid för alla är vedertagen fakta. Det finns också genom Parisavtalet och andra överenskommelser en bred enighet om detta.

Att vi måste minska våra växthusgasutsläpp kraftigt och omedelbart för att säkra en hållbar framtid för alla är vedertagen fakta.

Det faktum att vissa politiska partier valt att göra klimatet till en politisk stridsfråga kan aldrig vara ett argument för att vi forskare ska tystas på klimatområdet. Flera klimat- och miljöforskare har vittnat om trakasserier och till och med hot (DN 26/2). Det är helt oacceptabelt, vi ska aldrig låta oss tystas av aktörer som inte gillar det vetenskapen kommer fram till. Speciellt inte när det gäller en ödesfråga för mänskligheten. Klimatkrisen är existentiell, den hotar vårt välmående, vår matförsörjning, vår demokrati, vår hälsa, våra liv – hela vårt samhälle riskerar att gradvis kollapsa. Om den politiska sfären nu väljer att abdikera i klimatfrågan, är det desto viktigare att forskare på universiteten fortsätter att sprida kunskap om klimatkrisens risker.

Man kan också dra en parallell med andra forskningsområden, där tongångarna är helt andra när akademiker uttalar sig. Ta exempelvis Lars Calmfors, professor emeritus inom nationalekonomin, som nyligen uttalade sig om lönerörelsen i tidningen Arbetet (29/4). Han tog där ställning till lämplig storlek för löneökningarna, samt uttalade sig mot en kraftig låglönesatsning samt mot att höja lägstalönerna, då detta skulle minska sysselsättningen i vissa grupper. Då hördes inga protester från regeringen om att Lars Calmfors ägnar sig åt ”politisk aktivism”. Och visst vore det absurt om en forskare i hållfasthet inte kunde höja sin röst om man, trots varningar, planerade ett brobygge som enligt beräkningarna inte kommer att hålla?

Visst vore det absurt om en forskare i hållfasthet inte kunde höja sin röst om man, trots varningar, planerade ett brobygge som enligt beräkningarna inte kommer att hålla?

Så inom vilket område kan då forskarna röra sig med bibehållen trovärdighet? Ett ganska stort område, faktiskt. Forskarna kan till exempel visa på faktiska konsekvenser av klimatförändringarna så här långt. De kan skapa väl underbyggda framtidsscenarier, och beskriva riskerna med dessa. De kan ta fram förslag på effektiva åtgärder som minskar utsläppen. De kan utvärdera den befintliga politikens förutsättningar att nå de klimatpolitiska målen. De kan också kritiskt granska låsningar och konflikter. Bara det allra sista steget, att välja vilken kombination av olika åtgärder som ska genomföras för att nå de redan beslutade utsläppsminskningarna, är politiskt i den bemärkelsen att det bör hanteras huvudsakligen av politiker och inte av forskarna.

Till sist: Vi finner det anmärkningsvärt att företrädare för en regering vars beslutade politik hittills leder till ökade utsläpp, på tvärs mot mål och åtaganden för klimatet, kritiserar oss forskare som agerar för att ägna oss åt politisk aktivism – när vi gör det inom ramen för lagstiftningen, och i linje med vetenskapen och våra skyldigheter. Vi har anledning att tro att det snarare stärker vår trovärdighet än det motsatta. Den offentliga sektorn, där universiteten ingår, ska enligt grundlagen främja en hållbar utveckling. Här bör utbildningsministern agera för att stötta rektorerna i det arbetet.

Är regeringen mer orolig för så kallad ”klimataktivism” än för själva klimatförändringarna?

Elisabeth Ekener
Docent i strategier för hållbar utveckling, Kungliga tekniska högskolan

Göran Finnveden
Professor i miljöstrategisk analys, Kungliga tekniska högskolan

Jeannette Eggers
Forskare i skoglig planering, Sveriges lantbruksuniversitet

Karin Öhman
Professor i skoglig planering, Sveriges lantbruksuniversitet

Karin Gerhardt
Forskare i hållbara livsmedel system och biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet

Glenn Bark
Universitetslektor i malmgeologi, Luleå tekniska universitet

Flora Hajdu
Professor i landsbygdsutveckling i det globala syd, Sveriges lantbruksuniversitet