Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag13.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

Warszawas fem värsta fiaskon – och hur vi hanterar dem

Publicerad: 25 November 2013, 08:47

Bilden att klimattoppmötet i Warszawa inte levererade är nu väletablerad. Men vad var det som gick snett – och hur fixar vi det? Fores Mattias Goldmann ger oss sin analys och konstaterar att det nu gäller att göra det bästa av situationen.


Fiasko 1: Finansieringslöftena uteblev. Klimatfinansieringen ska nå 100 miljarder dollar per år från år 2020, men någon stegvis ökning med delmål på vägen dit bestämdes inte, bara att man vartannat år ska granska hur arbetet går. Här stod givare mot mottagare väldigt tydligt, EU och Sverige vill ha maximal frihet att öka i den takt man tycker är rimlig medan G77 bedömer att det totala kapitalet minskar om man har frihet att bidra hur lite man vill ända fram till 2020.
Lösning: Operationalisera, effektivisera och beröm. Gröna Klimatfonden, som ska hantera en stor del av medlen, bör bli operationell inom ett halvår. Men alla givare bör ges stor frihet att bedöma om fonden är effektivaste sätt att hantera medlen – om svenskt bistånd ger större klimatnytta per krona är det svårt att förstå varför vi absolut ska kanalisera pengarna denna väg. Därtill bör svensk och internationell miljörörelse överväga om det verkligen är effektivt att ständigt kritisera regeringen för bristande klimatfinansiering, trots att vi är största finansiären av Adaptionsfonden och en av mycket få som reserverat medel till Gröna Klimatfonden.

Fiasko 2: Loss & Damage är svagt.”Warsaw International Mechanism" ska ge expertis och möjligen i framtiden finansiellt stöd vid extrema, klimatrelaterade händelser. Det är långt mindre konkret än vad man räknat med
Lösning: Mandatet måste avgränsas. Om loss&damage, som ibland föreslås, också ska försöka undvika katastrofer, är mandatet mycket likt Adaptionsfonden. Om L&D å andra sidan bara ska ingripa efter katastrofer så har såväl FN som enskilda stater sedan länge välfungerande institutioner för detta. Till översynen år 2016 behöver ett avgränsat mandat beslutas, med minimal dubblering och liten administration.

Fiasko 3: Inga utsläppsåtaganden.  På COP19 kunde man bara enas om att konkreta utsläppsmål från 2020 ska tas fram " senast första kvartalet 2015 av de som har möjlighet att göra detta”.  Alla ska leverera "intended nationally determined contributions" – konkret innebärande att det är upp till varje land att sätta sina egna mål.
Lösning: Föregångsland. Bästa sättet att bryta detta ”race to the bottom” är att någon går före med långtgående utsläppsminskningar, och EU är i bäst position eftersom vi i praktiken redan nått vårt mål på -20% till 2020. Om kommissionen i vår ökar ambitionen till -30% till 2020 och -60% till 2030, förändras spelplanen helt.
Sveriges initiativ till en ”omvänd Stern-rapport” om hur utsläppsminskningar ger inkomstökningar, kan också få stor betydelse. Men då måste den nu förda politiken vara i linje med detta – en snabb ökning av kolet i kraftanläggningarna och dieseln i personbilarna försvagar storyn avsevärt.

Fiasko 4: Mätbarhet. MRV (measure, report, verify) var den stora, dolda striden på COP19. Den gick media förbi eftersom den är svår att skildra – men om det inte är tydligt hur utsläppen mäts, redovisas och följs upp så blir utsläppsmålen inte mycket värda.

Lösning: Befintliga mekanismer. MRV är väl utvecklat i utsläppsmekanismen CDM och man kunde i år enas ganska väl om MRV för skogsmekanismen REDD+. I görligaste mån bör metoderna härifrån lyftas över till andra delar av FN:s klimatsystem, vilket både kan spara tid, minimera konflikterna och skapa samordningsvinster.

Fiasko 5: FN. COP visade än en gång hur svårt det är att komma snabbt framåt när det land som har lägst ambitioner håller i taktpinnen. Det gäller Polen som ordförandeland men också Australien, Brasilien, USA, Kina och Indien som i olika frågor agerade bromskloss.
Lösning: FN – och smalare sammanslutningar.  FN är en unik möjlighet att nå globala överenskommelser på globala problem som klimatet, och vi bör orka stå emot kritiker av FN-processen. Men också inse att FN aldrig kan lägga mer än golvet – och därför uppmuntra kompletterande ”climate clubs” där färre länder i mer avgränsade frågor kan gå snabbare fram.

För varje förslag till lösning finns ett dussin experter med välgrundade invändningar. Men politik är det möjligas konst, och nu gäller det att göra bästa möjliga av situationen. Låt COP19:s fiaskon lägga grunden för ett framgångsrikt COP20 – arbete börjar nu!

Mattias Goldmann
VD, tankesmedjan Fores

Miljöaktuellt, redaktionen

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.