Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag22.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Klimat

William Cronon:”Vildmarken är en fantasiprodukt”

Publicerad: 10 April 2014, 10:09

Miljörörelsen har en problematisk syn på vildmarken. Den har gått för långt och hindrar oss från att göra rätt saker, menar miljöprofessor William Cronon.


Ämnen i artikeln:

MiljöaktuelltNature

Miljöaktuellt har översatt delar av William Cronons artikel ”the problem with wilderness” som först publicerades i boken Uncommon Ground-Rethinking the Human Place in Nature 1995.

Ända sedan mitten av 90-talet rasar en amerikansk debatt om naturens betydelse för människor, the great wilderness debate. Biologer står mot ekonomer. Naturvårdare mot naturbrukare. Ornitologer mot lantbrukare. Frågan är synen på naturen och hur ekosystemen används på bästa sätt.

Earth First-rörelsen argumenterar för en radikal naturvård och vill återskapa förstörda ekosystem över stora delar av kontinenten. En av deras kritiker är kulturvetaren och miljöprofessorn William Cronon från Wisconsin som kritiserar miljörörelsen för att vara alltför kategorisk och hemmablind.

Här följer ett utdrag ur den längre artikeln.

(…)

"Det är hög tid att omvärdera synen på vildmarken (wilderness) och det Vilda. Idag är det en förbjuden tanke i stora delar av miljörörelsen, eftersom orörd natur i årtionden varit en utgångspunkt för deras engagemang, inte minst i den amerikanska miljörörelsen.

För många representerar vildmarken en sista utpost dit civilisationen, denna mänskliga sjukdom, ännu inte nått, Det är en isolerad ö i ett förorenat industrialiserat hav av modernitet, det enda stället vi kan fly till när det blir för mycket av allt.

Vildmarken blir i detta perspektiv den bästa motvikten till oss själva, en tillflyktsort som måste räddas för planetens skull. Som Henry Thoreau en gång förklarade att ” världens räddning finns i det vilda”

Men är det verkligen så? Ju mer man lär känna det Vildas märkliga historia, desto mer förstår man att det inte riktigt är vad det utger sig för att vara. Vildmarken är i själva verket en djupt mänsklig konstruktion – långt från den enda plats som skiljer sig från det mänskliga – och en speciell kultur skapad under vissa historiska perioder.

(…)

Om någon tvivlar på hur hårt det här tankesättet sitter i det moderna miljöarbetet, låt mig ge några exempel på diskurser där det Vilda fungerar som ett ideologiskt fundament. De som värnar den biologiska mångfalden till exempel, även de med en mer nyttoorienterad utgångspunkt, pekar ofta ut orörd natur som de bästa reservoarerna för oupptäckta arter.

Även om biologisk mångfald vid första anblick verkar att vara ett mera vetenskapligt begrepp än vildmark så framkallar den liknande värderingar och ställningstaganden. Det är orsaken till att naturvårdsorganisationer haft så bråttom att använda det som ett alternativ till det mer problematiska och diffusa benämningen vildmark.

Häri ligger en motsägelse.

Den biologiska mångfald som i många fall kräver en försiktig och varsam skötsel kolliderar i samma utsträckning med vildmarksideologin. Det mest slående exemplet på detta är de utrotningshotade arter som får stå som symboler för biologisk mångfald och amtidigt utgöra en ersättning för vildmarken själv.

Villkoren i USA:s lagstiftning på området (Environmental Species Act) har gjort att vildmarksförespråkarna satt sitt hopp till enstaka hotade arter – till exempel fläckuggla – för att få rättsligt stöd för sin sak.
Därigenom förminskar de frågan till att gälla en enskilds arts livsmiljö och skötsel. Den här strategin med symbolarter har visat sig vara mycket sårbar för attacker utifrån, inte minst mera ekonomiskt inriktade organisationer.

(…)
Utan att riktigt förstå det tenderar det Vilda att värdesätta en uppsättning natur högre än en annan. Jag misstänker att de flesta av oss följer romantikens konventioner och föredrar bergstoppar framför slätter, gammelskogar framför gräsmarker och finner canyons mer inspirerande än en anspråkslös myr.

Men till och med John Muir (tidig naturvårdare och eldsjäl/red) var beredd att kompromissa. För att kunna rädda sin älskade dalgång Hetch Hetchy i Sierra Nevada argumenterade han för en alternativ lokalisering av den föreslagna vattenkraftsdammen i lägre terräng – en åsikt som inte hade något med naturen själv att göra men desto mer om en sociokulturell konstruktion av vad som är natur.

På samma problematiska sätt har vår amerikanska frontier-tradition fått oss att uppfatta vildmark som ett stort väglöst område – något som Dave Foreman (miljöfilosof och grundare av Earth First-rörelsen/red) kallar ”the Big Outside”. Denna vildmarksideologi reflekterar en romantisk tro att man måste vandra i flera dagar i sträck utan att möta en endaste människa för att komma bort från civilisationen. Utan minsta tanke på hur stort ett område måste vara för att en given art ska överleva.

Genom att idealisera sådana storslagna platser och öppna landskap ställer vi upp på tok för höga krav på vad som kan betraktas som naturligt. Om det inte är hundratals kvadratkilometer stort, om det inte ger oss en gudomlig utsikt eller ger oss upplevelsen av att vara helt ensamma på planeten så är det inte på riktigt. Det är för litet, för platt eller för mycket folk.

Om problemet med det vilda är att det distanserar oss från saker vi värdesätter så infinner sig frågan hur den kan hjälpa oss på hemmaplan, på ställen där vi faktiskt bor. Hur kan vi ta med oss positiva värderingar och associationer av det vilda närmare hem? Jag tror svaret ligger i att ändra och bredda uppfattningen av det vi upplever som annorlunda som vi försöker att skydda.

Genom att påminna oss om en värld vi själva inte varit med om att skapa kan det Vilda framkalla känslor av respekt och ödmjukhet i mötet med andra varelser och jorden själv. Känslor som ökar självmedvetenhet och självkritik i vår omvandling av miljön. Något som sätter upp en gräns för människans maktutövning, som så lätt övergår i hybris. Vi kan göra det vilda till platsen där vi åtminstone symboliskt försöker att tygla vår vilja att dominera.

När vi besöker vildmarken omges vi av växter och djur och landskap vars
främmande karaktär väcker vårt intresse, medvetna om vår litenhet och att den inte behöver något från oss för sin fortlevnad visar den på något mycket större än oss själva. I vildmarken inser vi att trädet har ett egenvärde åtskilt från våra liv.

Motsvarande går inte säga om trädgården eller trädgårdsarbetet, där är det lättare att bortse från trädets egenvärde. Det går nästan att mäta garden av det Vilda mot vår uppfattning av hur pass främmande det verkar för oss. Den romantiska konventionen gör det Vilda till en tankekonstruktion mer än fysisk verklighet och som sådan framkallar den mest förundran.

(…)

Det Vilda blir problematiskt endast om vi inbillar oss att denna förundran inför det främmande och annorlunda begränsar sig till planetens mest avlägsna hörn, eller att den enbart består av orörd natur där vi själva inte uppehåller oss. Inget kunde vara mer fel än så.

Trädet i trädgården är i själva verket inte mindre natur eller mindre värdigt vår förundran och respekt än ett gammalt träd i en obrukad skog. Även om det senare skulle vara värd för ett rikare ekologiskt liv. Trädgårdsplantan är av samma ursprung och vi kan bara göra anspråk på valet av lokalisering och form.

Det gamla trädets speciella värde ligger i att påminna oss om att träden både tillhör och inte tillhör vår värld. Det kan lära oss att se det vilda vi inte upptäckte när vi skötte om trädet i vår egen trädgård. Men genom att se det som är främmande och annorlunda lär vi oss känna igen det i vardagen.
Om det Vilda kan göra det – få oss att upptäcka och respektera naturen runt omkring oss – så kan det bli en del av lösningen"

William Cronon

Erik Klefbom

Ämnen i artikeln:

MiljöaktuelltNature

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.