Gabriel Wikström kräver tydligare ledarskap: ”Vi kan inte leva och konsumera som vi gjort ”

Gabriel Wikström är inte rädd för att sticka ut hakan. Sedan den före detta folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern utsågs till nationell samordnare för Agenda 2030 har hans uttalanden blivit allt skarpare.

Det krävs stora förändringar globalt för att världen ska klara 1,5-gradersmålet, konstaterar han. Och det ser inte bra ut för Sveriges del heller. Hoppet ställs nu till den nya regeringen efter valet.

– Det är valår, vilket gör att klimat och hållbarhetsfrågor har fått väldigt låg prioritet. Partierna har varit rädda för att stöta sig med väljargrupper. Efter valet förväntar jag mig att de levererar, säger han.

Flera stora förändringar krävs från politiskt håll, enligt Gabriel Wikström.

– Vi måste utgå ifrån vad som krävs för att nolla utsläppen, inte bara ta ett steg i taget och hoppas på att det räcker. Bland flera företag finns en mognad och många av dem tar saken på allvar, säger han. 

– Vi behöver också göra ett konsumtionsskifte. Det har politikerna inte vågat prata om, de har utgått från att ny teknik kommer göra att vi kan leva och konsumera som vi har gjort hittills.

Partierna har varit rädda för att stöta sig med väljargrupper. Efter valet förväntar jag mig att de levererar.

Som nationell samordnare ska han fram till den 31 mars 2024 stödja regeringen i arbetet med att genomföra Agenda 2030 och de globala målen i Sverige. I mars lämnade han sin första delrapport med flera rekommendationer. Slutsatserna är att vi ligger långt fram i omställningen, men att takten måste öka. En handlingsplan krävs, enligt Gabriel Wikström.

– Omodern styrning, arbetsprocesser i stuprör och ett föråldrat skattesystem gör att det blir svårt att nå målen. Regering och riksdag måste göra stora omprioriteringar, säger han. 

Beslutet var tidigt att inte jobba med de enskilda Agenda 2030-målen utan med helheten. Strukturfrågorna är de som beräknas göra störst skillnad.   

– Hur vi styr och leder vårt samhälle, från politiken till näringslivet, kommer vara avgörande för att kunna ställa om. Ettårsbudgetar, dålig samordning exempelvis i staten och kortsiktigt vinstfokus är några av dagens hinder. 

Tyvärr saknas det förändringstryck som fanns efter finanskrisen på 90-talet och som resulterade i en enorm reformagenda, konstaterar han.

– Då kom trycket från dem som lånat ut pengar. Nu krävs ett folkligt tryck och att politikerna, som inte förmått eller insett vikten av detta, agerar. Det finns ett latent folkligt stöd, men den parlamentariska situationen har satt alla långsiktiga frågor på undantag. Risken är stor att människor, i takt med att klimatförändringarna blir alltmer kännbara, frågar sig varför politiken inte har gjort mer. Tilliten till politiken och därmed hela vårt demokratiska system riskerar att skadas.

Grundfrågan är stor i alla svenska partier, men tanken är framför allt att vi ska ställa om inom nuvarande system. Men det kommer inte att räcka, enligt Gabriel Wikström.

– Vi måste transformera systemet. Kanske ska vi till exempel inte äga någon bil utan hitta andra transportlösningar. Att byta en bil med förbränningsmotor till en med eldrift är att göra ett skifte inom systemet, medan att byta den privatägda bilen mot kollektivtrafik eller bilpool är att göra en transformation. Det senare är exempel på vad vi behöver göra mer av.

För att lyckas med omställningen till ett hållbart samhälle krävs mer långsiktiga planer, ett mer holistiskt perspektiv och mer samverkan, understryker han.

– Hållbarhet handlar inte bara om miljö och klimat. Vi måste också jobba socialt förebyggande och med främjande insatser för att hjälpa till exempel barn och unga, förhindra upplopp, utslagning och kriminalitet med mera. Problemet är att vi saknar bra system för det. Staten sitter på väldigt mycket kunskap men når inte ut till kommunerna, som har ansvaret.

Vill du avskaffa det kommunala självstyret?

– Nej, det finns ingen poäng med det. Kommunerna kan anpassa sig till den lokala kontexten, men det behövs större samverkan. Här behöver staten hålla i taktpinnen.

Färdplan för ekonomin

Agenda 2030-kansliet håller också på – tillsammans med ett forum med aktörer från Riksbanken till Volvo och Naturskyddsföreningen – på att utarbeta en färdplan för hållbar ekonomi. Även när det gäller ekonomin trycker Gabriel Wikström på behovet av att ha flera aktörer med sig för att få genomslag. 

Av en lista på 100 förslag ska de nu gå vidare med 10–15 stycken, som kommer att presenteras för regering och allmänhet i juni nästa år.

– Jag hoppas att väl förberedda förslag och trycket från aktörerna bakom ger sådant tryck att politikerna tar dem till sig. Det finns även förslag som företag kan jobba direkt med, till exempel att redan nu sätta ett internt koldioxidpris.

Hur ska prissättningen ske?

– Ett antal företag ställer sig bakom internprissättning, sedan får fler haka på och hitta en gemensam standard. Om koldioxidutsläppen för Volvo fördyrar produktionen med exempelvis 50 000 kronor per bil ger det incitament att minska utsläppen och skapar tryck i hela leverantörskedjan. Svenska företag hittar snabbt en standard om de vill! 

Vad ser du mer för utmaningar när det gäller Agenda 2030-målen?

– Även om vi kommer ned till nollutsläpp klarar vi inte att bevara den biologiska mångfalden utan ett skifte i vår konsumtion från varor till tjänster och från privat konsumtion till offentliga lösningar. Det är man rädd för att prata om på grund av omställningen av en del marknader, till exempel fordonsindustrin som är så viktig för Sverige. Det finns dessutom en direkt korrelation mellan inkomst och utsläppsnivå som hänger ihop med maktfrågor och vem som har kontrollen över resurser, som är svår att hantera för politikerna. 

Hur mycket makt har du?

– Jag har lite formell makt, men plattformen och uppdraget ger stor informell makt.

Gabriel Wikström tror att det behövs en stödjande funktion även efter mars 2024 och en utredning om detta ska lämnas till regeringen i mars 2023. 

– Den ska undersöka om vi i så fall ska fortsätta i nuvarande form, eller exempelvis som en myndighet eller ett råd. I Finland är min funktion direkt underställd statsministern, vilket gett en helt annan status. Över huvud taget så verkar Finland ta hållbarhetsfrågorna och vikten av att reformera samhällssystemen på ett mycket större allvar än vi i Sverige. Jag tror att det beror på att de har haft det tufft ekonomiskt, men också på en grundinställning att politik är på riktigt och verkligen kan lösa samhällsproblem.