Amnesty: Ökad efterfrågan på elbilar hotar mänskliga rättigheter

Kobolt är en sällsynt mineral som bland annat används i elbilsbatterier. 50 procent av all kobolt kommer från Demokratiska republiken Kongo där den bryts under mycket dåliga arbetsförhållanden. Regeringen i landet har uppmanat befolkningen att själva gräva efter kobolt i marken som ett sätt att tjäna sitt uppehälle. Det har lett till många småskaliga gruvor, och till att människor gräver egna tunnlar.
– Det här sker fullständigt oreglerat. Människor kryper ner i trånga tunnlar som inte är förstärkta och många dör när tunnlarna kollapsar. Det saknas skyddsutrustning och de som gräver efter mineralerna andas in koboltdamm som kan leda till farliga lungsjukdomar. Dessutom förekommer väldigt mycket barnarbete, berättar Kathleen Mccaughey, sakkunnig för företagsansvar på Amnesty

2017 beslutade EU att införa en ny lag mot handel med konfliktmineraler. Konfliktmineraler är mineraler som bryts i områden där väpnade konflikter pågår, och där de grupper som deltar i konflikterna tjänar pengar på mineralerna. Men då det kommer till kobolt handlar problemen i första hand om dåliga arbetsförhållanden och därför omfattas inte kobolt av den nya lagstiftningen. Det är synd menar Kathleen Mccaughey som tror att företagen skulle skärpa kontrollen om de nya reglerna gällde även för kobolt.
– Omställningen till eldrivna fordon är nödvändig av miljöskäl, men den får inte ske på bekostnad av mänskliga rättigheter. Det här är ett problem som måste lösas och det är fullt möjligt. Biltillverkarna är stora aktörer med enorma resurser. Om de verkligen skulle ta problemen på allvar och aktivt försöka lösa dem så skulle de kunna göra det. Men så länge handeln med kobolt inte regleras enligt lag så är företagen ganska passiva.

Enligt Kathleen Mccaughey är lösningen inte att sluta köpa kobolt från Kongo, där människor är beroende av den inkomst de får av mineralerna. Vad företagen däremot kan göra är att samarbeta med organisationer och med regeringen för att se till att mineralen bryts under rimliga förhållanden, och att inga barn tas ur skolan för att bryta kobolt.

Under januari och februari har Amnesty genomfört en kampanj riktad mot biltillverkaren Renault. Anledningen till att man inriktat sig på just Renault är en rapport som människorättsorganisationen publicerade i november, och som visade att Renault är ett av de företag som har sämst kontroll över sin leverantörskedja när det kommer till kobolt. Kathleen Mccaughey konstaterar att kampanjen redan tycks ha gett vissa resultat.
– Vårt huvudkontor och Amnesty Frankrike har redan haft ett möte med Renault. De upplever att de deras rykte skadats av den här kampanjen och för tillfället tror jag att de arbetar med att ta fram en plan för hur de ska hantera den här frågan. En fördel för oss, och för andra organisationer som jobbar med den här typen av frågor, är att företag idag är känsliga för konsumenttryck och negativ publicitet. Om vi kan dra uppmärksamhet till en större aktör som beter sig illa så ger de ringar på vattnet, och det gör att flera bolag drar öronen åt sig.

Karin Karlsson är presschef på Renault Nordic. Hon säger att Renault är väl medvetna om problemet.
– Det här är en central fråga som Renault i Paris jobbar med. Jag vet inte riktigt varför vi hamnade på svarta listan i Amnestys rapport, vi är ju knappast ensamma om det här problemet och vi jobbar ju med underleverantörer för att lösa det här. Men vi tar frågan på stort allvar och vi jobbar konstruktivt tillsammans med Amnesty, vi har träffat dem för att tala om de slutsatser de dragit.

Varför har det inte gått att lösa de här problemen tidigare?
– Det är ju väldigt komplexa kedjor av olika aktörer. För att ha kontroll måste man ju ha koll på hela leverantörskedjor och sitta på plats tror jag. Men vi jobbar nu med ett antal aktiviteter och planer för att få ordning på det här. Det är det vi kan säga just nu.

Lina Rosengren