”Att låta Vattenfalls brunkol stanna i marken är en billig klimatåtgärd”

Allt fler röster höjs mot en försäljning av Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland till det tjeckiska bolaget EPH. Förutom att affären innebär en ekonomisk risk för skattebetalarna kommer effekten av försäljningen bli att utsläppen i värsta fall kan öka med 1.5 miljarder ton koldioxid. Medan Vattenfall har beslutat att inte öppna nya brunkolsgruvor har EPH inga betänkligheter mot att börja bryta även de resterande kolfyndigheter, som Vattenfall har licenser för att bryta.

Men miljökonsulten Magnus Nilsson menar i sin replik till Jonas Sjöstedt (V) att det inte spelar någon roll för klimatet om dessa gruvor öppnas eller inte (Aktuell Hållbarhet 25/4). Nilsson argumenterar för att det ytterst är antalet utsläppsrätter i EU som styr mängden utsläpp, inte vem som äger kolkraftverken. Han menar att ifall det tyska kolet blir kvar i backen kommer det i stället att brytas mer kol någon annanstans.

Detta argument stämmer i teorin, men verkligheten är inte så enkel. Det finns en skillnad mellan ekonomisk teori och praktik. Utsläppen inom EU utsläppshandelssystem har minskat med 19 procent mellan 2005 och 2013. Just nu är EU:s utsläppshandel inget nollsummespel – stängs ett kolkraftverk ner kommer utsläppen inte att öka med lika mycket någon annanstans. Tvärtom ökar överskottet av utsläppsrätter. Enligt EU kommer överskottet av utsläppsrätter att öka med 2.6–4.4 miljarder ton fram till 2020, om inte utsläppstaket sänks.

Det paradoxala är alltså att även när priset på utsläppsrätter är så lågt som cirka fem öre per kilo koldioxid tycks inte efterfrågan på utsläppsrätter öka. En viktig förklaring till detta är att den förnybara elproduktionen är så billig att den tränger undan den fossila kraftproduktionen, vilket leder till att efterfrågan på utsläppsrätter minskar.

Med Nilssons synsätt lägger man allt ansvar på politikerna som ska besluta om utsläppstaket i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Jag menar i stället att det är just de enskilda aktörernas och ländernas ambitiösa klimatåtgärder (inklusive skrotande av utsläppsrätter) som skapar politiska förutsättningar för att begränsa mängden utsläppsrätter. Turordningen blir då den omvända; först minskas utsläppen inom bubblan, och därefter kommer politikerna att våga sänka taket.

Sambandet mellan låga priser på utsläppsrätter och lägre utsläppstak är centralt. EU-kommissionen har lagt ett konkret förslag om att minska mängden utsläppsrätter i handelssystemet med 900 miljoner ton. Varför vågar kommissionen lägga fram förslaget just nu? Jo, därför att efterfrågan är så liten på utsläppsrätter. Med dagens låga priser på utsläppsrätter är det ”reapris” på billiga klimatåtgärder, vilket gör det möjligt att snabbt sänka utsläppstaket med fyra miljarder ton.

Ett annat perspektiv på denna affär är hur den påverkar Tysklands energiomställning, Energiewende. Det tyska projektet med att avveckla kärnkraften till 2022 och att minska utsläppen av växthusgaser med 80-95 procent 2050 utgör lokomotivet i den globala energiomställningen. Ambitionen är att utveckla landets välfärd och samtidigt fasa ut både kärnkraft och fossila bränslen i snabb takt. Därmed driver Tyskland på för en ny industriell grön revolution, vilket leder till sysselsättning och tillväxt. Att detta lyckas är viktigt för den globala energiomställningen. Därför är Energiewende minst lika viktigt för världen som Parisavtalet.

Affären med EPH innebär att Vattenfall i praktiken tvingas betala för att bli av med kolkraftverken. Att i stället behålla kraftverken och avstå från att öppna nya gruvor framstår i det perspektivet som en väldigt billig klimatåtgärd, och ett konstruktivt sätt att stödja Tysklands omställning. Det skulle bli lättare att sänka utsläppstaket i EU samt underlätta för Tyskland att bli det moderna föregångsland som fasar ut kärnkraft och kolkraft på en och samma gång.

För Sverige, EU och världen är klimatkalkylen lätt att räkna hem, oavsett hur kolpriset utvecklas. Det borde vara ett enkelt val för regeringen, som vill att Sverige ska vara ett av världens första fossilfria välfärdsländer, att också ta ansvar internationellt.

Svante Axelsson, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen

.

.

.

.

.

Anders Hellberg