”Välkommen hyfsning av Vattenfallsdebatten”

För ett par veckor sedan skrev jag i Aktuell Hållbarhet att så som EU:s klimatlagstiftning fungerar spelar det paradoxalt nog ingen roll för koldioxidutsläppen om Vattenfalls brunkolsanläggningar behålls eller säljs eller ens om de drivs vidare eller ej (Aktuell Hållbarhet 25/4)

När Naturskyddsföreningen generalsekreterare, Svante Axelsson, ska replikera blir det mest bara ett annat sätt att beskriva detta förhållande (Aktuell Hållbarhet 9/5).

Axelsson hävdar att det är viktigt att gruvorna stängs, men inte med det argument Greenpeace, Miljöpartiet och Vänsterpartiet brukar framföra, det vill säga att det minskar koldioxidutsläppen till atmosfären (för det gör det inte, de styrs av EU:s lagstiftning om utsläppshandeln), utan därför att en stängning av de brunkolseldade kraftverken skulle spä på överskottet av utsläppsrätter och därmed sänka priset på utsläppsrätter, vilket han i sin tur bedömer skulle göra det lättare att politiskt driva igenom politiska beslut om en minskad framtida utgivning av utsläppsrätter.

I allt detta är jag ense med Axelsson, det vill säga vad som sker med Vattenfalls tyska anläggningar har i sig ingen påverkan på utsläppen, utan detta avgörs av (a) hur många nya utsläppsrätter som totalt kommer att ges ut (här kommer politikerna in) och (b) hur många av de redan utgivna utsläppsrätterna som utnyttjas för utsläpp.

Det är inte osannolikt att den nedgång av priset på utsläppsrätter som en stängning av Vattenfalls brunkolskraftverk rimligen skulle orsaka, kan möjliggöra en tuffare strypning av utgivningen av nya utsläppsrätter än den som nu diskuteras. Huruvida det verkligen blir så eller om en stängning bara leder till en massa kostnader för de svenska skattebetalarna, kan däremot egentligen ingen, inte heller Svante Axelsson, med någon som helst säkerhet uttala sig om.

För tesen att en stängning skulle vara ”en väldigt billig klimatåtgärd” kan jag däremot inte se att Axelsson har någon som helst täckning. En stängning skulle garanterat kosta miljarder för de svenska skattebetalarna, medan den positiva politiska effekten bara är en förhoppning.

Ofantligt mycket billigare för svenska staten – och med mera säker klimatnytta – vore att införa ett mindre skatteavdrag för de företag och privatpersoner som annullerar utsläppsrätter (till exempel via den tjänst Naturskyddsföreningen erbjuder), eller att annullera hela eller delar av Vattenfalls stora innehav/framtida tilldelning av utsläppsrätter. Det skulle garanterat leda till att EU:s utsläppsbubbla minskar, oavsett framtida politiska beslut. På motsvarande sätt skulle garanterad utsläppsminskningar inträffa om regeringen beslöt att skrota de många miljoner utsläppsrätter Vattenfall redan sitter på eller som företaget är garanterat att erhålla gratis de närmaste åren.

Viktigast är dock att säkra att utgivningen av nya utsläppsrätter trappas ned minst lika snabbt som Kommissionen föreslog i juli 2015.

Det är bra att Svante Axelsson nyanserar debatten kring Vattenfalls brunkolsverksamhet. Återstår att se om även Greenpeace, Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyckas hyfsa sin argumentation.

Magnus Nilsson, miljökonsult

.

.

.

.

.

Anders Hellberg