Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag01.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Vatten och hav

”Vattenfall försummar kontrollen”

Publicerad: 13 September 2010, 13:40

I en ny rapport riktar Swedwatch hård kritik mot Vattenfalls uranaffärer i Namibia. Förhållande vid gruvan är tveksamma, miljöpåverkan stor och Vattenfalls kontroll bristande.


Ämnen i artikeln:

UranVattenfallKärnkraftPolitik

Vattenfalls import av uran från Namibia har ifrågasatts tidigare. Förhållandena för arbetarna på Rössinggruvan tycks visserligen ha förbättrats avsevärt sedan larmrapporter på 1970-talet, men ingen vet säkert. Gruvbolaget Rössing Uranium, som delvis ägs av den brittiska gruvjätten Rio Tinto, är motvilliga att släppa in utomstående observatörer och media. De läkarkontroller som görs utförs av läkare som är anställda av gruvbolaget.

Tidigare
har bland andra SVT haft stora problem att komma in på gruvområdet och den rapport som holländska Centre for Research on Multinational Corporations presenterade 2008 tillkom utan någon som helst hjälp från gruvledningen.

Swedwatch har mött samma motstånd när man har arbetat med en ny rapport om förhållandena i och kring gruvan som publiceras inom kort. Organisationen har nekats tillträde, intervjuer och till och med allmän information.
– Det var faktiskt det som slog mig allra mest – svårigheten att komma in eller få information. De gjorde det verkligen svårt för en. Och de hade ett aldrig sinande förråd av ursäkter – ”det passar inte just nu, du har inte rätt visum” och så vidare och så vidare. Inte ens när jag kom till Sverige gick det att få information från företagsledningen, berättar journalisten Jonathan Ewing som var på plats i Namibia för Swedwatch räkning.

Om verksamheten inte är transparent bör det vara upp till gruvans kunder att skaffa sig någon riktig insyn och utöva påtryckningar, men enligt Swedwatch rapport är Vattenfalls kontroll mycket sporadisk. När organisationen intervjuar ansvariga på Vattenfall uppger företaget först att man gör regelrätta kontroller vart fjärde till sjätte år och däremellan en del besök i området runt gruvan samt ”bevakar” verksamheten ”i media och på internet”. Sedan visar det sig att det nu är över sex år sedan någon egentlig kontroll genomfördes.
– Att Vattenfall inte genomför ordentliga kontroller av sina leverantörer är fullkomligt oacceptabelt. Man måste inse att det är en enorm skillnad mellan Namibia och de andra länder där Vattenfall bryter uran – som till exempel Kanada. Jag tycker att det här måste ses över av regeringen, kommenterar Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson uppgifterna.

Dessutom kan man knappast förvänta sig att myndigheterna i ett land som Namibia – ett av de fattigaste länderna i världen – själva ska genomföra några kontroller. Namibia har till exempel bara ratificerat ett fåtal av alla internationella konventioner och internationella överrenskommelser som finns kring uranbrytning.
– Jag tycker att det är mycket tveksamt om Vattenfall ska engagera sig i uranbrytning i ett så fattigt land som Namibia. Särskilt då effekterna på miljö och arbetares hälsa inte är ordentligt utredda, säger Mikael Karlsson.

Maria Engvall på Swedwatch som har skrivit rapporten tycker att det är obegripligt att ett företag som Vattenfall försummar kontrollen.
– Det räcker med att titta på landets lagstiftning för att inse att man borde göra regelbundna kontroller. Dessutom förekommer det ju uppgifter om ohälsa bland arbetarna. Därmed borde det vara ännu viktigare för Vattenfall att genomföra kontroller. Det ligger så att säga i företagets eget intresse, säger hon.

Den information Swedwatch lyckades komma över, främst genom intervjuer med arbetare och närboende, är knapphändig och innehåller egentligen inget alarmerande eller graverande för gruvföretaget och dess ledning. Rapporten är ändå kritisk, både mot gruvledningen för bristande transparens och – kanske ännu mer – mot Vattenfall.
Enligt Maria Engvall finns det många och ganska stora frågetecken. Förutom bristande transparens och kontroll finns det till exempel uppgifter i gruvbolagets årsrapport från 2009 om att de gränsvärden för hur mycket stendamm som arbetarna får utsättas för överskrids.
Det finns även uppgifter från arbetare att de inte får information om riskerna med uranbrytning och radioaktiviteten samt att skyddsutrustningen i vissa fall är bristfällig.

Slutligen undrar Swedwatch vilket ansvar Vattenfall tänker ta när Rössinggruvan läggs ner, vilket beräknas ske 2023. Då kommer miljontals ton avfall i form av radioaktivt material och damm att finnas utspridda över stora områden, avfall som riskerar att spridas med vinden eller förorena grundvattnet. Vattenfall har ställt krav på att Rössinggruvan ska instifta en fond som hanterar nedläggningen av gruvan.

Frågan är förstås om fonden räcker för att hantera de radioaktiva malmavfallet som kommer att vara aktivt i hundratusentals år. l

Jon Rohne

jon.rohne@aktuellhallbarhet.se

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.