”Överskatta inte potentialen med nudging i miljöarbetet”

DEBATT Nudging och andra beteendeinsatser bör ha en viktig roll i svensk miljöpolitik. Men samtidigt som nudging kan bidra till att knuffa människor i rätt riktning är det viktigt att förstå de begränsningar och kunskapsluckor som finns. Det skriver Markus Larsson, programchef miljö och klimat på Fores, och Therese Lindahl, forskare vid Beijerinstitutet.

2008 utkom Cass Sunstein och Richard Thaler med boken ”Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness”, som handlar om att påverka människors beteende utan lagstiftning eller ekonomiska incitament. I år belönas Thaler för sin forskning om beteendeekonomi med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Nudges har kommit att bli något av ett älsklingsord för miljöintresserade. Med små välvilliga puffar kan folk förmås bete sig på ett sätt som gör att miljömål uppnås.

I regeringens “Strategi för hållbar konsumtion” (2016) står att läsa: “Genom att förändra våra beteenden mot ett mer hållbart förhållningssätt (…) gynnas såväl miljö och hälsa som hushållens ekonomi.” Det ska bara bli lite enklare att skriva ut dubbelsidigt, köpa ekologiskt och minska energiförbrukningen. Kritiken har inte uteblivit. Det låter som att staten ska lura folk. Det börja med smileys för att få folk att spara energi, men slutar med varning för giftbananer och utpekande av den som inte handlar 100% miljömärkt. Mitt mellan dessa extremer finns en viktig debatt.

Vilken roll nudges och andra beteendeinsatser kan och bör spela är naturligtvis i slutändan upp till beslutsfattare inom näringslivet, politiken och det civila samhället. Men många har anledning att bättre förstå beteendeaspekternas roll i en effektiv miljöpolitik. Att styrmedel med samma långsiktiga utfall för konsumenten kan få olika effekt beroende på när, var och i vilken form effekten uppkommer är känt sedan länge och borde påverka all utformning av ekonomiska styrmedel.

Med hjälp av insikter från socialpsykologi, kognitiv psykologi och beteendeekonomi går det sannolikt att utforma styrmedel som mer effektivt styr mot klimatmål. Att det kommer krävas beteendeförändringar för att uppnå klimatmålen är alla rimligen överens om. Vi behöver bättre förstå när nudges lämpar sig, och hur det kompletterar eller rent av ersätter andra styrmedel. Ofta är det möjligt att med ganska enkla medel förmå människor att ändra sitt beteende, utan att det inkräktar på deras frihet.

Knappast någon kan vara emot att matsvinnet minskar när tallrikarna på frukostbuffén blir mindre eller att standardläget blir att skriva ut dubbelsidigt. Det går ju fortfarande att hämta mer mat, eller att skriva ut enkelsidigt. Forskarna finner belägg för att nudges i vissa sammanhang är effektiva men området är, nobelpriset till trots, nytt och den klassiska rekommendationen att testa, utvärdera och testa igen gäller.

Beslutsfattare måste också resonera vidare kring avgränsningar för nudges. Nudging handlar främst om att ändra beteenden, inte nödvändigtvis attityder och värderingar. För att uppnå de stora beteendeförändringar som dagens miljöutmaningar kräver behövs kanske en djupare reflektion kring våra konsumtionsmönster som inte nudging klarar av? Vidare behövs ett resonemang om när det är det dags att gå hårdare fram, med ekonomiska styrmedel och lagstiftning. När det kommer till kritan fungerar ju faktiskt inte nudging på alla; alla gör inte rätt för miljön, även när det är lätt.

Markus Larsson, programchef miljö och klimat, Fores

Therese Lindahl, forskare vid Beijerinstitutet och författare till boken Nudging – det nya svarta inom miljöpolicy? (Fores 2015)