Så ska världens textil- och modeindustri leva upp till klimatavtalet

I samma stund som USA lanserade ett nytt kolinitiativ på klimatmötet i Katowice gick ledande modeföretag och textil- och klädtillverkare ut och berättade hur deras industri ska leva upp till Parisavtalet. Så här ska det fungera när den bransch som står för världens näst största utsläpp tar saken i egna händer.

Foto: Pernilla Strid

Hållbarhetschefer från modeföretagen H&M, Puma, Hugo Boss och Burberry samt fraktföretaget Maersk lanserade initiativet på måndagen, tillsammans FN:s klimatsekretariat och miljöorganisationen WWF International. Med på scenen var också företrädare för Kinas branschorganisation för textil- och klädtillverkare, CNTAC, som representerar 200 000 företag med ett sammanlagt årligt koldioxidutsläpp på 356 miljoner ton. Vidare deltog textil- och klädfabriker i Indien, Madagaskar och Mauritius, samt en företrädare för Bangladesh regering.

Även FN:s klimatchef Patricia Espinosa stegade ut från klimatförhandlingarna för att berömma och skänka glans till initiativet. För medan världens regeringar hittills inte lyckats leverera det som krävs för att nå Parisavtalets mål, gör aktörerna i mode- och textilindustrin ett åtagande som såväl de själva som FN:s klimatsekretariat betecknar som både betydelsefullt och ambitiöst.

Initiativet har tagits fram under det senaste året som ett svar på en uppmaning av FN:s klimatsekretariat, vid en tid då branschen själv stod i startgroparna om att utöka sitt gemensamma arbete.

– H&M som företag och textilindustrin som helhet har varit en del av problemet, nu vill vi vara en del av lösningen, sade Kim Hellström, klimatchef på H&M på presskonferensen.

Hittills har 43 företag och organisationer skrivit under åtagandet, som kan ses som ett sorts klimatavtal för modebranschen, Fashion Industry Charter for Climate Action.

Åtagandet innehåller 16 principer och en vision att uppnå nollutsläpp till 2050. Som ett första konkret mål ska företagen minska utsläppen med 30 procent till 2030. För att göra det har de bland annat förbundit sig att inte installera nya koldrivna pannor och andra koldrivna kraftkällor på sina egna och direktleverantörers anläggningar till 2025.

– Jag anser att åtagandet är ambitiöst eftersom det inte bara inkluderar scope 1 och 2 utan även scope 3, vilket är svårt att mäta med diversifierade leverantörskedjor. Visonen att nå nollutsläpp till 2050 känns också ambitiös, det är en bra ambitionsnivå, säger Stefan Seidel, hållbarhetschef på Puma, till Aktuell Hållbarhet på plats i Katowice.

Det så kallade scope 1 innebär att endast utsläpp från egna anläggningar räknas in, scope 2 inkluderar utsläpp från uppköpt el, medan scope 3 innebär att även indirekt klimatpåverkan räknas med.

Arbetet ska drivas i sex arbetsgrupper som börjar jobba i januari, med fokus på bland annat råmaterial, tillverkning och finansiering. Vid sidan av det ska transportfrågorna drivas i ytterligare en arbetsgrupp, där fraktföretaget Maersk deltar med målet att nå nollutläpp till 2050.

– Det finns ännu inga färdiga marknadslösningar. För att ställa om vår flotta till 2050 måste vi ha fartyg i kommersiellt bruk till 2030. Det ger oss 11 år att åstadkomma ett tekniskt genombrott. Det är självfallet mer än vad vi kan göra som ett enskilt bolag, sade John Kornerup Bang, chef för hållbara strategier på Maersk, på presskonferensen.

Enligt Stefan Seidel på PUMA är en av de största utmaningarna att även nå fram till den politiska nivån.

– I teorin ska alla regeringar jobba med att göra sin energisektor förnybar. Om till exempel Bangladesh kan hjälpa oss med att bygga ut förnybar energiproduktion i området där de flesta kläderna tillverkas, så kan vi säga till våra tillverkare att vi vill att de ska använda den förnybara energin, säger han till Aktuell Hållbarhet.

Kim Hellström, klimatchef på H&M:

– Ett exempel på det vi står inför är att länder förespråkar, eller till och med satsar på att höja kolförbrukningen i landet, kanske på grund av fördelaktiga avtal med till exempel Kina. Det finns också länder som sätter upp regelverk som försvårar och gör det dyrt för våra leverantörer att importera solpaneler. Den typen av utmaning är någonting som det är väldigt svårt för oss som enskild att aktör att påverka. Där är det bara samarbete som gäller.

Enligt Kim Hellström får det samarbetet gärna ske i FN:s regi, men oavsett vem som är drivande så måste företagen ta eget ansvar.

– Om många stora köpare agerar enhetligt och sätter tydliga krav så kan vi få det nästan konkurrensneutralt. Incitament som vi kan arbeta med mot våra leverantörer är till exempel löften om större order eller längre avtal till de som gör de investeringar som krävs, säger Kim Hellström till Aktuell Hållbarhet i Katowice.