Samhällsplanerare fast i falska föreställningar

Invanda och ofta felaktiga föreställningar påverkar hur kommuner och myndigheter utvecklar samhället. Nu är det dags att omvärdera bilden av miljonprogramsområden, skriver Carlos Rojas, samhällsanalytiker på Sweden Research.

Carlos Rojas, omvärldsanayltiker på Sweden Research. Foto: Johannes Liljeson

Okej. Vi tar ett exempel: Unga i miljonprogram har ingen framtidstro.

Det är ett av de påståenden som ofta cirkulerar, utan att någon egentligen har någon källa att hänvisa till. Dessutom, knapphändig egen erfarenhet av den omtalade gruppen.

Andra klassiker är att många i miljonprogram egentligen inte vill bo där, att husen är fula eller att trångboddheten är stor. Det finns en rad till.

Problemet är inte bara att dessa föreställningar florerar, utan att någon egentligen vet hur det egentligen ligger till. Att det genom det halvsekel som miljonprogrammets hus funnits bidragit till att måla upp en del av Sverige och dess invånare med negativt färgade penseldrag. Det är förutom det uppenbart att det haft inverkan på hur kommuner och andra myndigheter med det samhällsplanerande ansvaret har gjort sitt jobb.

Jag var med och arbetade med en studie där 109 elever på Vårbyskolan i södra Stockholm intervjuades. Studiens syfte var att identifiera hur de såg på sin framtid och om det fanns något särskilt de kunde behöva för att komma dit de ville. Intervjuerna visade att av dessa dryga hundra barn, alla i åldern 13-15 år, hade hälften redan en idé om vad de ville bli i framtiden, hälften visste inte. Som jag utläser det resultatet är det något som visar på en rätt god framtidstro. Inte minst tillsammans med att i princip ingen av de intervjuade gav uttryck för någon bristande framtidstro.

Studien går att använda som ett exempel på tre fenomen som förekommer inom samhällsplanering kopplad till miljonprogramsområden:

Det första har jag nämnt, att (negativa) antaganden generellt förblir oprövade.

Det andra är att när ett antagande blir prövat, finns sällan jämförbara resultat från andra typer av områden att jämföra med. Hur många i åldern 13-15, överhuvudtaget, har bestämt sig för vad de ska arbeta med i framtiden?

Ickejämförbarheten leder också till fenomen 2b. När det inte finns andra siffror att jämföra med, tenderar siffror från miljonprogram att tolkas som ”dåliga”. En reaktion på resultatet att hälften vet vad de ska bli när de blir stora, är för fler än en att sätta ljus på att så många som hälften inte vet vad de ska bli när de blir stora. Hade siffran däremot kommit från en skola i ett villaområde hade den tolkningsvarianten inte dykt upp lika fort. Själv tänker jag att det låter ganska normalt att hälften i en grupp på hundra 13-till 15-åringar, var du än skulle fråga, kan ha bestämt sig för vad de ska arbeta med som vuxna.

Det tredje fenomenet är att när samhällsplaneraren stannar i den förutfattade meningen, stannar också tankeverksamheten. Det som hände när vi genomförde den här studien var att nya frågor dök upp. Analysen var att det inte verkade vara någon fara på taket med framtidstron. Men efter att rapporten färdigställdes har en sak surrat i mitt huvud, som jag också arbetat vidare med: de yrkesval som de intervjuade angav. Det var traditionella yrken, de flesta inom naturvetarfältet: läkare, ekonom, tandläkare, mekaniker. En del av mig tänker: vad synd. Jag är säker på att de kommer att bli duktiga på det, men det är inte yrkesområden där de kommer att ha någon komparativ fördel, inte heller yrken där samhället kommer att få ett extra värde utifrån deras livserfarenhet.

För mig blev den intressanta frågan att jobba vidare med inte att få upp deras framtidstro, utan att se hur den existerande framtidstron bäst kan få stöd och generera värden för dem och för samhället. Kanske finns en begränsad kunskap om vad en person som arbetar på en kommun eller myndighet sysslar med? Fastän det för många skulle vara spännande att arbeta med planer och strategier av det slag som är deras vardag.

Sökandet efter kunskap är avgörande för att hållbarhetsarbetet ska bli så fruktbart som möjligt. Alla borde ha en reflex att fråga vad ett påstående grundar sig i, extra stark för tillfällen då påståendet är av den typen som cirkulerar som allmänt vedertaget. Och ännu starkare när det rör områden och människor som tenderar att bli negativt beskrivna.

Carlos Rojas
samhällsanalytiker på Sweden Research