SDU: Vi är det mest kärnkraftsvänliga partiet

De globala frågorna, som klimathot och oljeberoende, har för mycket fokus i miljödebatten. Det menar Gustav Kasselstrand, ordförande för Sverigedemokratisk ungdom.


Foto: Anders Hellberg

Namn: Gustav Kasselstrand
Ålder: 23 år
Ordförande för Sverigedemokratisk ungdom sedan februari 2011

− Det är min förhoppning att SDU ska vara mer aktiva i miljöpolitiken och framför allt initiera en debatt om viktiga nationella miljöproblem. Den svenska miljödebatten har förskjutits, från ganska konkreta frågor som till exempel Östersjöns utfiskning, till frågor som rör växthuseffekten och oljeberoendet, extremt stora frågor som är mer av global karaktär. De frågorna måste så klart också få en lösning, men jag tycker tyvärr att den svenska miljödebatten har stannat av något.

Gustav Kasselstrand engagerade sig i politiken i samma veva som han började plugga nationalekonomi på handelshögskolan i Göteborg. Efter examen blev han erbjuden jobb på riksdagskansliet som politisk sekreterare för Sverigedemokraterna. Sedan början på året leder han även ungdomsförbundet.

− Man ska ha klart för sig att våra väljare traditionellt sett inte har varit särskilt intresserade av miljöpolitik. I alla fall om man jämför med vilket intresse de har för kriminalpolitik och invandringspolitik. Men nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen.

Eftersom partiet ännu inte hunnit utforma en heltäckande miljöpolitik har SDU nu något av ett first mover advantage, menar Gustav. Ungdomsförbundets kongress hålls nämligen i september medan SD:s landsdagar hålls i november.

− Det finns klara indikationer på att
vi kommer att vara först ut med att formulera en mer tydlig vindkraftskepsis. Vindkraften är ju inte ett alternativ till kärnkraften. Dels förstör den landskapsbilden. Dels är nyttan väldigt liten. Vi kommer med stor sannolikhet också att föreslå ett nationellt självförsörjningsmål, att Sverige ska kunna producera minst 80 procent av allt livsmedel vi konsumerar. Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad.

För Gustav är EU ett stort hot mot den nationella, suveräna miljöpolitiken. Vår miljö- och energipolitik bör utformas här hemma i Sverige menar han. Sveriges riksdag ska inte vara en remissinstans till EU, utan den svenska politiken bör i stället utformas av den svenska regeringen och av den svenska riksdagen, ytterst då det svenska folket. Detta eftersom EU inte kan ha en insikt i den svenska miljöproblematiken.

− Alla förslag som syftar till att EU ska få mer makt över den svenska miljöpolitiken ska motarbetas. SDU är motståndare till EU och vill lämna EU. Jag kan inte köpa de mål som EU har formulerat utifrån några dolda anonyma byråkrater och ett extremt underskott på demokrati. Så jag anser att till exempel klimatmålen som finns varken är relevanta eller trovärdiga för Sverige.

När det kommer till några av de andra frågorna som diskuteras livligt i samhällsdebatten så menar Gustav att flera av dem ges alldeles för stort utrymme.

− Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standar vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ.