Sektorsövergripande mål nödvändiga för att nå klimatmålen

DEBATT ALMEDALEN. Om trettio år ska EU enligt färdplanen vara koldioxidneutralt. Det är en omställning som med nödvändighet kommer att behöva omfatta alla sektorer och det är enorm utmaning vi har framför oss, skriver Fortums Sverigechef Per Langer.

Per Langer, Sverigechef Fortum Foto; Fortum

Omställning kommer med nödvändighet att behöva omfatta alla sektorer, men det är tre sektorer som ska stå för den stora minskningen: energi, industri och transport. Även med Sveriges goda utgångsläge med en i princip koldioxidfri energisektor är detta en utmaning då behovet av ytterligare kraftproduktion för att dels ersätta befintlig kapacitet av åldersskäl, dels möjliggöra omställningen av de andra två sektorerna, är i storleksordningen 150 TWh. Det är lika mycket som Sverige idag använder totalt. Ska det vara möjligt behöver regelverk, styrmedel och lagstiftning harmoniseras mellan de olika sektorerna och dagens produktionskapacitet och elnät värnas – annars blir behovet av nyinvesteringar ännu större.

Enligt EU:s färdplan 2050 ska unionen vara koldioxidneutral om 30 år. Sverige har självklart som mål att vara den av denna omställning – och rent av vara en föregångare. För EU:s del handlar det om att energi, industrier och transporter, som vardera står för 30 procent av utsläppen, i praktiken måste bli CO2-fria till år 2050. Resterande utsläpp, från bland annat jordbruk, kommer att kompenseras av bland annat koldioxidlagring.

Sverige har en bra utgångspunkt då vår energisektor redan är nästan helt koldioxidfri med sin mix av kärnkraft, vattenkraft, och i ökande utsträckning, vindkraft. Men även om vi inte behöver ställa om själva kraftproduktionen för att bli koldioxidfria är energisektorn avgörande för att de två andra sektorerna ska kunna bli det. Såväl industri som transporter kräver enkelt uttryckt en massiv elektrifiering, både direkt och indirekt via vätgas.

För fossilfria transporter och industri behöver elanvändningen öka med uppskattningsvis 75 TWh årligen, från dagens 150 till 225 TWh. Lägger vi till detta att den kvarvarande kärnkraften kan komma att vara nedlagd i slutet av 2040-talet kan det alltså handla om att 150 TWh ny produktion som måste tillföras de närmaste 30 åren. Det innebär lika mycket ny produktion som all den el som produceras i Sverige idag. En förändring av energisystemets sammansättning innebär även att investeringarna i ny kraftproduktion behöver matchas av motsvarande investeringar i elnäten.

För Sveriges del talar vi i praktiken om 75-150 TWh ny vindkraft givet var teknikutvecklingen idag är. Det är en massiv utbyggnad. Till detta ska läggas att en stor del av denna el ska göra vätgas som kommer att behövas både som bränsle och som insatsvara i processer – men också för att öka flexibiliteten i systemet när vi får allt mer billig men volatil vindkraft: blåser det mycket så produceras vätgas, när det mojnar kan lagrad vätgas användas som bränsle.

För att lyckas med detta behöver vi lyfta blicken och erkänna att det är en stor utmaning och den handlar i mycket stor utsträckning om regelverk, styrmedel och lagstiftning. De måste helt enkelt harmoniseras mellan sektorerna för att styra mot ett gemensamt mål. För den uppgift vi som samhälle har framför oss är en samhällsbyggnadsutmaning av samma dignitet som en gång industrialiseringen var, när stambanorna byggdes, när Sverige elektrifierades eller varför inte bostadsprogrammen under efterkrigstiden.

Samtidigt så visar exempelvis den utbyggnad av kärnkraften som skedde under en femtonårsperiod under tidigt 70-tal att det är möjligt att bryta ett fossilberoende – då var det energisektorn, nu handlar det om industri och transporter. Det ställer delvis andra krav och det handlar inte bara om produktionsformerna utan även om exempelvis möjligheterna att frigöra och ta hand om flexibilitet i systemet.

Självklart klarar vi detta. Men vi måste enas om vad vi ska göra som samhälle, vilka de stora målen är och vad som är helt nödvändigt att göra för att lyckas.

Dels måste det vara möjligt att genomföra nyinvesteringarna – i nät, i produktion och i energilager. Dels måste vi säkerställa att det finns förutsättningar att underhålla befintliga elnät och driva vattenkraftverk och kraftvärmeanläggningar. Den teknikutveckling som gör att vi klarar miljömålen kommer inte av sig själv utan är också beroende av att en bibehållen industriell konkurrenskraft ses som ett angeläget politiskt mål och där finns det idag anledning till att vara bekymrad. Jag hoppas att vi som land väljer att lyckas med omställningen, men det förutsätter att vi prioriterar just det också. Politik är inte bara att vilja, det är också att välja.

Per Langer,
Sverigechef Fortum