Hayaat Ibrahim: Ta in mänskliga rättigheter i antikorruptionsarbetet

En sak som blev tydlig under min tid på advokatbyrå var att man bör ta in mänskliga rättigheter i antikorruptionsarbetet. Det framkom i dialog med klienter som vid uppdragsbeskrivning ställde frågan om kränkningar av mänskliga rättigheter, likt vid överträdelser på korruptionsområdet, var förenat med höga bötesbelopp och straffrättsligt ansvar för ledning och styrelse.

För jurister som arbetar med såväl mänskliga rättigheter som korruption är det uppenbart att dessa områden hör ihop. Allt fler internationella organ lyfter också i dag kopplingen mellan korruption och mänskliga rättigheter. Korruptionsbekämpningen har mycket att vinna på att använda sig av ett rättighetsperspektiv eller till och med driva frihet från korruption som en mänsklig rättighet. Inte minst mot bakgrund av att det vid misstanke om korruption ofta finns en stark indikation om överträdelser av mänskliga rättigheter – och vice versa.

Det går redan nu att konstatera att det kommande EU-direktivet om obligatorisk human rights due diligence kommer få en positiv påverkan svenska bolag. Jag möter i dag såväl chief compliance officers som hållbarhetschefer och har noterat att de är angelägna att diskutera det kommande direktivet som de fått på sitt bord. En återkommande fråga är vilka krav som kommer ställas och om det går att införliva dessa i befintliga antikorruptionsprogram. Om ja, i så fall hur?

Även om det finns likheter mellan förebyggande antikorruptionsåtgärder och FN:s principer har utformningen av förebyggande åtgärder på dessa två områden i dag typiskt sett olika ingångsvärden. Medan förebyggande åtgärder mot korruption främst avser att identifiera och hantera legala och etiska risker för företaget går FN:s principer betydligt längre genom en uttalad förväntan på företag att förhindra att deras verksamhet har en negativ påverkan på de mänskliga rättigheterna.

Ett sådant högaktuellt exempel är visselblåsarsystem. På antikorruptionsområdet tar det främst sikte på att öka rapportering av misstankar om överträdelser av såväl interna som externa regelverk. FN-principerna ställer däremot krav på att företag bland annat konsulterar relevanta parter gällande utformningen av rapporteringskanaler, men även att man har en process för att kunna gottgöra situationen för den drabbade.

Slutsatsen jag drar av mina samtal är att i de bolag där det inte finns en ansvarig för mänskliga rättigheter kommer frågan ofta hamna hos complianceansvariga. Det är även tydligt att det finns en strävan att införliva de nya kraven i befintliga förebyggande åtgärder – oftast på antikorruptionsområdet. Det är hög tid för svenska bolag att redan nu börja förbereda sig för de kommande kraven. I detta arbete måste man våga ställa sig frågan: ”Kan vi ta vårt antikorruptionsarbete ett steg längre genom att anamma såväl FN:s principer för företagande och mänskliga rättigheter som övriga MR-perspektiv?” Min förhoppning är att svaret är ja.

Hayaat Ibrahim
generalsekreterare vid Institutet mot mutor