”Bindande regler krävs för att komma åt barnarbete i framtagning av mineraler”

Att förfärliga arbetsvillkor och barnarbete förekommer vid brytning av mineraler som sedan återfinns i produkter som mobiler och datorer är inget nytt. I flera år har internationella organisationer rapporterat om människor som utan skyddsutrustning riskerar sina liv i trånga och djupa gruvschakt, och om barn som bär tunga säckar fyllda med de åtråvärda mineralerna för en eller två dollar om dagen; nu senast i Amnestys rapport om koboltutvinning i Kongo-Kinshasa.

Trots att de flesta välkända multinationella företag i dag har uppförandekoder där de säger sig ha nolltolerans för barnarbete, saknas det ett aktivt arbete för att säkerställa att sådana brott mot mänskliga rättigheter inte förekommer i företagens leverantörsled.

Företagen kan inte skylla på att det inte finns verktyg. För fem år sedan tog OECD fram riktlinjer som beskriver företagens ansvar, beroende på var i leverantörsledet de befinner sig, och vilka steg de ska ta för att leva upp till det. Riktlinjerna handlar specifikt om mineraler i konflikt- och högriskländer.

Men om det är känt att det förekommer barnarbete och det finns verktyg för att komma åt problemet, varför underlåter företag att agera? Det enkla svaret är att de kommer undan med det. Eftersom kobolt inte räknas in bland de så kallade konfliktmineralerna (tenn, tantal, volfram och guld) saknas i dag reglering kring utvinning och användning.

Inom EU förbereder man under 2016 ett förslag om att reglera handeln med konfliktmineralerna. Just nu pågår en dragkamp mellan EU-parlamentet och EU-kommissionen, där parlamentet vill se bindande regler medan kommissionen föreslår ett direktiv där rapporteringen ska vara frivillig och endast omfatta en bråkdel av mineralimporten. Företagen skulle med det senare alternativet alltså kunna fortsätta som i dag utan att ta ansvar för sin leverantörskedja.

I USA finns redan ett obligatoriskt regelverk kring konfliktmineralerna, men det gäller enbart dem som utvinns i Kongo. Men som följd av den så kallade Dodd-Frank-lagen har importörer blivit tvungna att redovisa sina leverantörskedjor, samtidigt som lokala initiativ för certifiering och spårbarhet av lagliga mineraler har börjat växa fram i Kongo.

EU-förslaget kommer att förhandlas under februari månad. För att stötta de existerande initiativen för legal utvinning och mineralhandel är det av yttersta vikt att det kommande EU-direktivet inte enbart fokuserar på Kongo, utan ställer samma krav på import av mineral oavsett ursprung.

Lagstiftningen som reglerar konfliktmineraler måste vara bindande och dessutom utvidgas för att innefatta andra mineraler som till exempel kobolt. Sverige och Tyskland är två länder som säger sig vilja verka för ett EU-beslut med ett obligatoriskt krav för importörer att utföra konsekvensanalyser (så kallad due diligence). Regeringen måste fortsätta att förespråka bindande och globalt omfattande regler i förhandlingarna. Om kommissionens förslag blir verklighet skulle det i stället underminera legal mineralindustri, samt innebära en försvagning jämfört med de riktlinjer som OECD tog fram för fem år sedan.

En effektiv lagstiftning kring konfliktmineraler, med bindande regler, innebär möjligheter att ställa krav på de företag som fortfarande inte har tagit sitt ansvar för en ansvarsfull hantering och uppföljning av sina mineraler. Det är också ett sätt att gynna de många företag som redan har ett bra hållbarhetsarbete kring sina råvaror.

Efterfrågan på dessa mineraler ökar varje år och det finns all anledning att tro att ökningen kommer att fortsätta. Människor i fattiga länder behöver en inkomst, och mineraler bör vara en källa till välfärd, i stället för att orsaka hälsorisker och misär. Situationen kan och måste bli bättre för dessa människor. Det är fullkomligt orimligt att redan utsatta barn ska betala priset för oansvariga företags vinster.

Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty International i Sverige
 Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia
 Henrik Fröjmark, tf kansklichef, Swedwatch
 Niclas Lindgren, director, PMU

.

.

.

.

.

Anders Hellberg