Stradivarius avslöjad

Hur bar sig egentligen Stradivarius åt? En amerikansk professor har avslöjat instrumentbyggarens hemligheter. Det tog 33 år.

1700-talet hade två unika instrumentbyggare: Antonio Stradivarius, den välkände, rike, violinbyggaren, och Guarneri del Gesu, betydligt mindre känd. Antonio Stradivari (1644 – 1737) byggde cirka 1200 violiner i sitt liv och hade dem dessutom registrerade i ett inventarium. Idag finns det bara ungefär 600 av hans violiner kvar och de värderas till ungefär 5 miljoner USD stycket. Guarneri del Gesu levde samtidigt och byggde instrument av samma utsökta kvalitet, men nådde aldrig Stradivarii berömmelse. Deras instrument värderas idag lika högt. De var båda, medvetet eller omedvetet, också kemister.

Efter långa studier kom Joseph Nagyvary, professor emeritus i biokemi vid Texas A&M University fram till att det inte var själva träslaget som gav instrumenten dess utsökta klang, utan en kemisk behandling. Rykten har cirkulerat kring vilka kemikalier det kan ha rört sig om, saltvatten och hundurin har varit några. Han utesluter inte att Stradivaii upptäckt har varit slumpmässig. Eventuellt hade ingen av de båda mästarna någon aning om att det var kemikalierna som påverkade tonen, utan behandlingen har förmodligen använts för att förhindra insektsangrepp, en sorts konservering.


Joseph Nagyvary

Ett litet, litet problem för Nagyvary var att han behövde träbitar från Stradivarius instrument för att kunna bränna upp dem och analysera de kemikalier som frigavs. Det var aningen svårt att få instrumentrestauratörer att dela med sig av bitar från Stradivarius oskattbara instrument, men det gick till sist.

Efter analys kunder professor Nagyvary konstatera att träet hade behandlats med ett antal kemikalier, bland dem borax, flourider, krom och järnsalter. Borax har en lång historia som bekämpningsmedel och konserveringsmedel. Det användes redan av de gamla egyptierna. Nagyvary kunde också konstatera att det särskilt var två områden i instrumentet som behandlats. De båda mästarna hade använt sagda kemikalier i både lacken och fyllnadsmaterialet och dessutom som rötbehandling av allt trä.

Professorn har bevisat sin teori genom dränka in moderna instrument i samma kemikalier och har kunnat producera liknande klang.

Men kemikalierna är tydligen inte hela hemligeheten. Holländska forskare har kört ett antal Stradivarius-violiner i datortomograf och kunnat konstatera att träet har väldigt få håligheter och mycket liten variation mellan sommar och vinter i årstidsringarna. Stradivarius levde under vad man brukar kalla ”den lilla istiden” en exceptionellt kall period av 1700-talet när träden inte växte så särskilt mycket mer på vintern än på sommaren, vilket har gjort att träet fått sin jämna densitet. Den lilla istiden anses sträcka sig från 1700-talet till mitten av 1800-talet och generellt anser man att det fanns tre minima som började kring 1650, 1770 och 1850, avdelade av varmare intervaller. Det var under den lilla istiden på 1700-talet som Themsen bottenfrös, till exempel.

Till Stradivarii försvar kan man hävda att han efter 1200 violiner förmodligen visste vad han gjorde, om han till och med var så noggrann att han brydde sig om att bokföra dem allihop. Sannolikt provade han ett antal olika konserveringsmetoder och om han spelat på fiolerna bör han ha hört skllnaden, särskilt som forskningen hävdar att han aldrig gjorde sig av med en fiol förrän han var beredd att skiljas från den. Han var helt enkelt noggrann. Vi får anta att han var duktig musiker, annars bygger man inte fioler för sitt levebröd.

Vi har helt enkelt inte sett alla konserveringsmetoder än, och forskarna har inte fått elda upp träbitar från alla hans fioler och kan rimligtvis inte veta om alla kemikalier.

Man får inte förringa kunskaperna hos en expert och mästare, bara för att han råkade verka på 1700-talet.