Sundsvall 1990 – en dyster resa i tiden

Generation efter generation av politiker har tagit del av klimatforskarnas rapporter och varningar. Trots det är vi inte ens nära en lösning. En tidsresa till Sundsvall för 30-år sedan illustrerar en dyster oförmåga att ta till sig kunskap och att göra vad som krävs.

Sommaren 1990 samlades FN:s klimatpanel och politiker från 73 länder i Sundsvall. Det här var långt före stora medialt uppmärksammade globala klimatmöten i världens metropoler. Ordet klimatkris var ännu inte uppfunnet, men den svenska regeringen var på plats och Sundsvalls Tidning rapporterade flitigt den här augustiveckan – om global uppvärmning, växthuseffekten och om vilka åtgärder som behövde vidtas. Det var en annan tid förstås. Ändå, när jag i dag läser lokaltidningens rapportering, nästan 30 år senare, känns det mesta igen.

I en av de inledande artiklarna får forskare, i det då nyligen formade IPCC, komma till tals och förklarar att världens medeltemperatur i värsta fall kommer att stiga med en grad till år 2030 och att det därefter, om inget görs, riskerar att bli ännu varmare, en tre-gradig höjning till år 2100, med katastrofala förändringar för människor och samhällen på planeten.

Forskarna på plats förordar en snabb minskning av utsläppen av växthusgaser med 70-80 procent. De får dock mothugg av de politiska delegationerna på plats. USA och Japan tycker att det räcker med en begränsning på tio procent, medan det forskas vidare om ”växthusgasernas verkliga effekter”.

På plats är också representanter för de på den tiden så kallade U-länderna. De vill se en omställning och ökning av biståndet för att klara av begränsningar av framtida utsläpp av växthusgaser.

Efter några dagars förhandlingar rapporterar Sundsvalls Tidning att mötets svenska ordförande Bert Bolin har det svårt. Åsiktsskillnaderna är allt för stora för att få till ett kraftfullt slutdokument.

Birgitta Dahl är 1990 miljöminister i en S-ledd regering, och på presskonferenser i Sundsvall försvarar hon en i sammanhanget udda position, att Sverige tillfälligt ska öka utsläppen av växthusgaser. Detta för att klara en avveckling av kärnkraften.

Att läsa gamla tidningsklipp kan vara både fascinerande och skrämmande. Kunskapen fanns där redan då, konflikterna känns igen, ändå har det bara blivit mer av samma vara.

Den växande starka och allt mer välformulerade rörelsen av unga klimataktivister talar ofta om ansvaret som vilar på den generation ledare som sitter vid makten i dag. Att de i framtiden kommer dömas av historien för att de inte gjorde något, trots att de visste åt vilket katastrofalt håll det barkade.

Här påminns vi om en än dystrare bild. Den av generation efter generation av politiker som vetat men ändå inte förmått att göra tillräckligt åt saken.

Maria Zamore, journalist på Vi Föräldrar, började sin bana på Sundvalls Tidning och skickade mig detta tidsdokument. Tack!

Björn Anderberg
Aktuell Hållbarhet