”Sverige behöver mer visionära politiker som vågar prata om långsiktiga frågor”

DEBATT Parisavtalets mål betyder att vi måste gå ner från tio till mellan ett och två ton koldioxidekvivalenter per år och person till 2050. I teorin kan minskningen ske linjärt men i praktiken behövs en mer ambitiös klimatpolitik på kort sikt och politiker som vågar prata om de stora långsiktiga frågorna, menar Nicklas Börjesson som är initiativtagare till Miljöpartiets ekonomiska nätverk.

Parisavtalets mål betyder att vi måste gå ner från tio till mellan ett och två ton koldioxidekvivalenter per år och person till 2050. Det gör att Sveriges klimatbudgetprognos ser ut ungefär som i grafen till höger. Den raka linjen är den man vid en första tanke tänker som den väg Sverige kommer att följa.

Problemet är att en enskild effektivisering, substitution och förändring tenderar att gå långsammare ju närmare teoretiskt maximum eller det politiska målet man är. Och det är faktiskt så att det Sverige har som mål att genomföra till 2050 är en ganska smal och riktad effektivisering – vi försöker öka mängden BNP vi får ut per enhet koldioxidekvivalent med minst fem, helst tio, gånger givet att vi har en nolltillväxt.

Generellt sett blir det svårare att göra effektiviseringar på ett visst område, exempelvis energieffektiviseringar och cirkularitet, över tiden. Det gör att en kurva som når målet kommer att likna en svanhals om man justerar med kostnaderna. Men varför?

Det finns många analogier, som förbränningsmotorn, jetmotorn eller klockfrekvenser för processorer. Det alla har gemensamt är att man har börjat med att plocka de lågt hängande frukterna, vilket gör att man får en större effektivisering i början och mindre när man närmar sig det teoretiska maximat. Insatsen som krävs för att nå en effektivisering blir större.

Man skulle kunna hävda att mikroprocessorernas totala prestanda är ett undantag. Men det har inte bara varit en optimering utan även en miniatyriseringsprocess. Vi kan inte göra bussar eller flygplan tusentals gånger mindre eftersom då får inte folk plats. Vi skall inte flytta information, utan människor. Vi har inga nanoeffekter vi kan dra nytta av. Det vi har är effektiviseringar och teknikskiften vars teoretiska gränser vi i stort sett känner till redan i dag. Vi kan heller inte räkna med deus ex machina för att säkra våra barns framtid.

När man närmar sig ett mål är det heller inte bara effektiviseringen som blir svårare att genomföra, utan det blir även svårare att argumentera politiskt för en till synes mindre effektivisering till ett större politiskt pris än tidigare.

I tidigare stora skiften har förändringar också hindrats av konflikter mellan olika perspektiv och intressen, vilket studier som analyserar effekten av spelteorin “prisoner’s dilemma” visar. Det gör att förändringar tenderar att ske stötvis och paradoxalt nog tenderar att sakta ner om behovet av dem ökar. Det är dock viktigt att betänka att forskningen hanterat förändringar som varit önskvärda, till skillnad från den här som är nödvändig. Det är en indikation på att det är en helt ny slags situation mänskligheten står inför. Effekten blir inte bara ett generellt hinder för förändring utan starkare när man närmar sig optimum eftersom behovet uppfattas som större trots att vinsten är liten, vilket skapar strängare konflikter mellan perspektiven.

Det är också väldigt viktigt att inte bortse från risken för militär konflikt, politisk oro och andra problem under en så lång period som 34 år. Det är fullt möjligt att en framtida regering kan tänkas ignorera klimatproblematiken, “lägga ner kriget mot kolet”, på samma sätt som den republikanska administrationen i USA gör i dag. Man bör alltså dessutom ta hänsyn till vad man kan kanske kan kalla ”operativ risk”, vilken är något man vet mindre om på längre sikt.

Och slutligen finns saker som ger intryck av att försvaga svanhalseffekten. När paradigmskiften sker tenderar det att “rassla på”; förändringen går fortare än man räknat med eftersom oväntade synergier har positiv effekt. Tvärtom kan man även tänka sig att även det förstärker effekten, eftersom åtgärder med stora samverkanseffekter just tenderar att vara lågt hängande frukter. Det kan ge en större effekt även i slutet, men många som lyfter fram den här effekten talar sällan om de förändringar där medborgarna ensidigt måste inskränka konsumtion eller frihet. Exempelvis kan flyget eller köttkonsumtionen bli långkörare där det kan bli svårt att komma sista biten. De förändringarna gör inte tillvaron komfortablare eller friare, som självkörande elbilar.

Sammantaget innebär detta att utsläppsminskningar måste följa en annan kurva än den strikt linjära, eftersom det annars finns anledning att anta att exempelvis Sverige kommer att missa sin del av klimatbudgeten inom Parisavtalets tvågradersmål.

Sverige bör därför i teorin följa den blå kurvan, 1/x-kurvan, i stället för den rent linjära. Särskilt om vi vill bidra till möjligheten att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader vilket är ambitionen i Parisavtalet. I praktiken är det dock omöjligt att följa den kurvan, med avseende på tiden mellan förhandling och politiskt beslut till lagstiftning och effekt. Ett överkomligt alternativ, som Sverige borde satsa på, är att budgeten snarare ska röra sig längs den röda svanhalsformade kurvan.

Det bör tilläggas att detta alltså är helt oavsett effekter som “carbon crunch”, som dikterar att ju längre vi väntar desto mer radikala åtgärder behövs för att hindra klimatförändringarna.

Den svanhalsformade kurvan är också i stort sett godtyckligt ritad för att illustrera mitt resonemang kring hur insatserna behöver planeras, men alltför långt ifrån kurvan bör inte verkligheten ligga. Men att kurvan – och därmed de klimatpolitiska åtgärderna – behöver följa en sådan form är nödvändigt för att Sverige ska klara sina åtaganden enligt Parisavtalet.

Konsekvensen för samhället är avsevärd och uppenbar; stämmer effekten gömmer det sig enorma ekonomiska flöden mellan svanhalsen och linjen. I det ena fallet kan vi köra fossilbil i linjärt minskande utsträckning fram till 2050. I det andra måste vi totalförbjuda dem 2030. Det innebär att vi politiker måste tänka helt annorlunda kring våra klimatmål.

Långdistansflyget med sina stora utsläpp och höghöjdseffekter är troligen det område som får de största problemen. Det måste ganska snart efter 2030 vara helt biobränslebaserat, något som faktiskt kan bli nästan praktiskt omöjligt givet den kommande och drastiskt ökade efterfrågan av biomassa på världsmarknaden när de andra 149 länderna försöker uppfylla sina åtaganden.

För att minska de här effekterna, måste vi redan nu förbereda samhället för hela resan, inte bara sätta slutmålen. Det krävs alltså ett längre perspektiv och mångfacetterade tillvägagångssätt för det. Det räcker inte bara att arbeta med teknik, skatter och lagar. Vi måste skapa en strategi som inte bara tar hänsyn till ovanstående, utan även inspirerar befolkningen och introducerar moderna tankesätt och värderingar.

Sverige behöver mer visionära politiker som vågar prata om de stora, långsiktiga frågor som krävs svar på för att vi verkligen skall nå klimatmålen. Det är nödvändigt för att vi ska lyckas med det stora paradigmskifte som en hållbar framtid innebär.

Nicklas Börjesson, initiativtagare till Miljöpartiets ekonomiska nätverk samt riksdags- och kommunfullmäktigekandidat