Sverige ska inte ta ansvar för EU-länders utsläpp

DEBATT BÖRDEFÖRDELNING Sverige ska vara ett föregångsland, men inte ta ansvar för andra EU-länders koldioxidutsläpp, skriver Christofer Fjellner (M), europaparlamentariker, och Maria Malmer Stenergard (M), miljö- och jordbrukspolitisk talesperson, med anledning av EU:s bördefördelning.

Det talas för lite om regeringens ståndpunkt i bördefördelningen av koldioxidutsläpp, skriver Christofer Fjellner (M), europaparlamentariker, och Maria Malmer Stenergard (M), miljö- och jordbrukspolitisk talesperson. Foto: Moderaterna
Regeringens klimatpolitik är ifrågasatt och kritiseras ofta för att vara dyr och ineffektiv. Förslagen om subventioner till bland annat solceller, elcyklar och båtmotorer i vårbudgeten är bara några i raden av exempel. Men det största och allvarligaste misslyckandet för regeringens klimatpolitik talas det tyst om. Det handlar om den slutliga uppgörelsen om hur EU:s medlemsländer ska dela på ansvaret för att minska koldioxidutsläppen inom de sektorer som inte omfattas av handeln med utsläppsrätter, den så kallade bördefördelningen.
 
Trots att uppgörelsen har fått kritik från miljöorganisationer för att inte vara tillräckligt ambitiös får Sverige bära en oproportionerligt stor del av ansvaret. Överenskommelsen sätter fingret på ett större problem i svensk klimatpolitik, nämligen bristen på koordinering mellan den nationella politiken och det som sker i EU. Resultatet blir en ineffektiv och kostsam klimatpolitik, som vi varken har tid eller råd med.
 
EU har kommit överens om att till år 2030 minska utsläppen med 30 procent jämfört med 2005 års nivåer inom den icke-handlande sektorn. Den utgörs av transportsektorn, jordbruket, byggnader och avfallsindustrin som tillsammans står för ungefär hälften av EU:s totala koldioxidutsläpp.
Sverige är och ska fortsätta att vara en stark och pådrivande kraft för att minska utsläppen i EU och globalt. Hur ansvaret ska fördelas mellan medlemsländerna är av största vikt för Sverige. Men det är svårt att tro med tanke på hur frågan hanterades. Bara en månad innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag och medlemsstaterna skulle inleda förhandlingarna beslutade Sverige i Miljömålsberedningen att vi ska ha ett nationellt mål som är långt mycket mer ambitiöst än det EU-gemensamma. Moderaterna står bakom målet men vi kan konstatera att beslutet att lägga fram det precis innan förhandlingarna i EU påbörjades var kontraproduktivt. Konsekvensen blir att stora utsläppsländer kan åka snålskjuts på svenska ansträngningar.
 
Eftersom målet i EU på 30 procent redan var satt och förhandlingarna endast gällde ansvarsfördelningen blev resultatet att Sveriges mycket ambitiösa mål urholkades och att vi fick ta ett oproportionerligt stort ansvar. Exempelvis behöver det stora utsläppslandet Polen bara minska sina utsläpp med 7 procent medan Bulgarien inte behöver minska sina alls. Det innebär att Sverige, som redan har kommit längst i Europa i sitt klimatarbete, fortsatt får göra ännu mer – till en högre marginalkostnad än i andra länder, utan att de totala utsläppen för den sakens skull minskar.
 
Några av de största miljöorganisationerna som Världsnaturfonden, paraplyorganisationen Transport & Environment, Climate Action Network och European Environmental Bureau menar att överenskommelsen inte är tillräckligt ambitiös för att nå Parisavtalet. Moderaterna har från början varit kritiska till att de största utsläppsländerna genomgående tar ett alldeles för litet ansvar.
 
En ambitiös svensk hållning är inte fel. Men för att göra nytta får den inte resultera i att andra länder kommer undan och att den gemensamma ambitionsnivån i Europa därmed inte höjs. Nu är det för sent att påverka utfallet, men omröstningen bör ändå mana till eftertanke och leda till en rejäl debatt, bland politiker från alla politiska läger. Klimatförändringarna sker här och nu och tiden är knapp. Svensk klimatpolitik måste gå i takt med den i EU och vara så kostnadseffektiv och resultatinriktad som möjligt. Sverige ska fortsätta att vara ett föregångsland men den här sortens oskickliga agerande måste upphöra.
 
Christofer Fjellner (M), europaparlamentariker, och Maria Malmer Stenergard (M),
miljö- och jordbrukspolitisk talesperson