Wetterstrand: ”Jag växlar mellan panik och eufori”

Framtidsminister Kristina Persson har tillsatt tre analysgrupper och Maria Wetterstrand leder den för grön omställning och konkurrenskraft. Det är ett stort ansvar - och det är bråttom att leverera förslag till regeringen.

”Världens utsläpp av koldioxid har slutat öka.” Det är nyheten vi väntat länge på. Visst, det är preliminära siffror, och visst, det är bara ett enskilt år och visst, det krävs mycket mer än så. Sam­tidigt är det just så det måste börja. Först slutar utsläppen öka, sen minskar de.

Vi är inte ensamma i världen om att vilja bromsa klimatförändringarna, som man kan tro ibland när folk helst pratar om hur liten vår andel av världens utsläpp är och hur betydelselöst det är att göra något här. Tvärtom. Att utsläppen inte ökar är ”oväntat”. Det betyder att det inte finns någon enkel förklaring. Det är samma sak med Sveriges minskade utsläpp. Ingen enkel förklaring, det är mångas arbete som tillsammans har gett resultat.

Självklart har det betydelse vad vi gör. På samma sätt som det har betydelse vad som görs på andra ställen i världen. Men mer än så. Om inte Danmark hade börjat bygga vindkraftverk väldigt tidigt så kanske inte Tyskland hade satsat så mycket på förnybara energikällor långt senare. Och då i sin tur hade kanske Kinas satsnin­g på förnybart inte varit lika ambitiös, vem vet?!
Ibland behövs en mindre aktör som vågar sticka ut hakan och testa något nytt för att få utvecklingen att gå i en ny riktning. Det anses vara en självklar logik inom företags- eller forsknings­världen, men det gäller också inom politiken. Sverige kan ha stor betydelse som ett föregångsland.

Framtidsministern har nu tillsatt tre analysgrupper och jag har fått äran att leda den som hanterar frågan om ”grön omställning och konkurrenskraft”. Tanken är att vi ska ge inspel till regeringen i viktiga frågor som rör omställningen till ett koldioxid­neutralt Sverige 2050 och en fossilfri fordonsflotta 2030. Vi har mindre än ett år på oss att leverera förslag gällande dessa ”små” frågor och vi har en person som jobbar heltid (och det är inte jag). Vissa dagar gör det att jag känner mig tyngd av ansvar och lätt panikslagen, andra dagar är jag smått euforisk över att det är så spännande.
Att döma av mängden mejl som ramlar in i min mejlbox är det inte bara jag som tycker det är spännande. Både bekanta och obekanta erbjuder sin hjälp och sina kunskaper. Och med tanke på de vitt skilda ämnesområden dessa personer intresserar sig för – solelsparker, jordbrukets klimat­påverkan, detaljerade idéer om miljö­skattesystem, gröna fartyg, elvägar, företags förändringsarbete, teknik­utveckling, hållbar konsumtion, gröna fonder etcetera – så förväntas vi hinna lösa mycket.
Detsamma får jag höra från regeringskansliet när jag tittar in där. ”Alla har jättehöga förväntningar på er”, säger de jag möter. Den där känslan av panik är kanske inte helt obefogad.

Samtidigt är det fantastiskt med allt engagemang. Jag är inte bortskämd med det. Jag är uppväxt i en tid och i ett politiskt klimat (!) där miljöfrågor ansågs töntiga, tråkiga och allmänt utvecklingsfientliga. Nu vill alla, eller i alla fall väldigt många, vara med och hjälpa till att hitta lösningar. Det finns allt fog för euforin också.  
Vi är inte den första grupp som tillsatts för att titta på de här frågorna. Ända sedan Göran Perssons oljekommission har utredningar avlöst varandra, levererat många goda tankar och förslag. Bilen, biffen och bostaden. Klimatberedningen. En fossiloberoende fordonsflotta. Med flera. Vi ska inte slänga det arbete som gjorts i papperskorgen, snarare plocka upp det därifrån om det råkat falla dit. Endast en bråkdel av de goda förslagen har nämligen resulterat i faktiskt politik. Den här gången ska det bli annorlunda, lovar framtidsminister Kristina Persson.

Förutsättningarna finns. Politiska åtgärder och förslag kan luta sig emot det breda engagemang som finns för frågorna idag, som inte fanns förr. Det här får mig att känna visst hopp.
Om utsläppen nu slutar öka i världen är det verkligen läge för Sverige att sätta fart, så att vi kan bidra med vår puff till att utsläppskurvan slutligen börjar vända nedåt.