WWF-veteranen om sina 17 år i naturens tjänst

Möt Siw Persson, civilekonomen som jobbat på Världsnaturfonden (WWF) i 17 år. Hon har varit verksam under en period när miljöfrågan gått från att vara något perifert till att beröra själva hjärtat av verksamheten. I en öppenhjärtlig intervju delar hon med sig av sina insikter och lärdomar.

Det är tryckande varmt i Ulriksdals slottspark när Miljöaktuellt kommer på besök, men inne på WWF:s kontor i den gamla flygeln är det svalt och skönt.  Siv Persson kommer från ett möte med ekologer och våtmarksbiologer om grön ekonomi. Hon är en pigg civilekonom i 60-årsåldern som fungerar som ett slags brygga mellan näringslivet och WWF:s cirka 50 experter som sitter spridda runt i slottet.
– Det har funnits stunder då jag känt mig lite utrotningshotad här i huset. Känt att nej, vi lever i olika världar. Företagen kan till exempel inte helt sluta att bruka sin skog för att skapa en värdefull nationalpark, säger Siv Persson och skrattar.
När hon först kom till WWF i mitten av 1990-talet handlade det mycket om att hitta företag som ville skänka pengar till välgörande ändamål. Successivt har det övergått till att bygga upp samarbeten med storbolag som vill minska miljöbelastningen i olika produktgrupper som soja, palmolja och virke.
– Idag handlar det mer om risker, vad som kan hända företag om de inte räknar med miljöfaktorer i omgivningen. Vad händer med sortimentet om det införs en global koldioxidskatt? Hur ser vattenförsörjningen ut runt underleverantörernas fabriker i Bangladesh?

Hennes första stora framgång i jobbet var när hon lyckades övertala en finsk kvinna att donera fem miljoner kronor för att rädda exotiska djur.  WWF var inte så stort i Finland på den tiden och alla de stora donationerna gjordes genom kontoret i Ulriksdal. Det var den start Siv Persson behövde för att övertyga sig själv om att hon gjort rätt när hon valde bort bankvärlden för biologerna i WWF.
– Det gav mig råg i ryggen. Jag minns att vi höll på att skrämma slag på den blygsamma damen vid resan vi ordnade för henne till Brasilien. Den lokala föreningen väntade med orkestrar och skolbarn och banderoller och den här kvinnan höll på att få slag och ville knappt stiga ut ur planet.

Idag har WWF ett tiotal större företagssamarbeten som drar in cirka 80 miljoner kronor om året. Det är ingen välgörenhet utan stora börsnoterade bolag som litar på att WWF guidar dem rätt genom en snårig djungel av regler och miljöer de inte känner till. Det ligger i deras affärsintresse att kunna luta sig mot en kompetent naturvårdsorganisation.
Plötsligt sticker en japansk turist in huvudet genom Sivs fönster och blir besviken när han får höra att han inte får komma in i slottet. Det här är WWF:s kontor och det var länge sedan någon ur kungafamiljen höll till här. Turisten håller upp sitt stora vita paraply som skydd mot solen och lufsar tillbaka på de välkrattade grusgångarna.
– Nej kungen bor inte här, han bor på Drottningholm. Du får ta bussen tillbaka om 20 minuter och titta på den botaniska trädgården så länge, säger Siv Persson.

Den nära kopplingen till kungahuset och näringslivet har gett WWF en fördel som andra miljöorganisationer saknat.  Det hela började när Axel Johnson och Marcus Wallenberg i slutet av 1960-talet donerade startkapital till det som skulle bli den svenska sektionen av Världsnaturfonden. Ända sedan dess har styrelsen befolkats av framstående företrädare från näringslivet och industrifamiljerna – och kungen som ordförande.
– Det är naturligtvis en fördel när vi är ute och söker samarbeten, att alla de här familjerna funnits runt organisationen. Det har öppnat dörrarna, definitivt.  Jag tror aldrig att någon sagt nej till ett besök från oss, säger Siv Persson.

Under sina 17 år i Ulriksdal har Siv Persson byggt upp kontaktnät i näringslivet och dragit i gång ett dussin stora företagssamarbeten. Det handlar, som hon säger, om att ”ringa nästa och så nästas kompis och fortsätta så”. Det första året fick hon mycket hjälp av finansmannen Carl Mannerfelt och Harry Faulkner från Alfa Laval som satte henne i förbindelse med flera av de stora finansfamiljerna.
– Man måste börja med vd:n. Det är så jag brukar göra. Inget ont om miljöchefen men det räcker inte för att nå ända fram. Så är det. Om man ska diskutera den här typen av strategiska frågor måste man börja så högt upp som möjligt. För att få vd:ns välsignelse att jobba vidare i organisationen.

För WWF handlar det om att maximera naturvårdsnyttan och få ut så mycket miljöförbättring som möjligt. Ett exempel på lyckat samarbete som de fick ut extra mycket nytta av var när Assi Domän övertygades om att miljöcertifiera drygt fyra miljoner hektar skog med FSC, en standard som WWF varit med och byggt upp. Det finns även exempel på dåliga samarbeten.
– Det är en balansgång och visst har det funnits samarbeten som kostat mer än de smakat. Fall där miljöchefen kört fast eller där ambitionen i företaget svalnat efterhand.  De har kanske varit intresserade av att visa upp pandan, men inte av att åstadkomma någon faktisk förändring.
WWF har slutat att finansiera enskilda miljöprojekt och satsar i stället på teman som klimat, vatten och råvaror. Mycket kan gå fel i små projekt, som när experimentet att odla blåstång i Östersjön blåste bort i en höststorm. Det kan vara svårt för finansiärerna att smälta. Då är det lättare att stöda ett större samarbete.
– Mycket handlar om vanligt lobbyarbete och att förändra ett företags produktionskedja. Det kanske inte låter så sexigt, det är alltid roligare med tigrar, elefanter och orangutanger. Nu har vi inte så mycket exotiska djur här, kanske gråsälen då. Men det här sättet att jobba är något som i vart fall större bolag har förståelse för, säger Siv Persson.
En äldre herre går fram och studerar skylten med öppettider framför slottet och vänder långsamt tillbaka. Samtidigt ringer WWF:s klimatexpert Stefan Henningsson och undrar hur det går med arrangemangen i Almedalen där WWF ordnar fyra seminarier på Teaterskeppet.

Medvetenheten inom företags­världen har ökat enormt de senaste 15 åren och det går hand i hand med WWF-experterna som ser alla möjligheter i världen att göra företagen grönare.
Siv Persson har hela tiden varit mån om att organisationen ska prata med bankerna. Idag investeras mycket av våra pensionspengar i kol och olja, konstaterar hon.
– I början fick jag inget gehör för det. Vi håller på med rödlistade arter, fick jag till svar och folk undrade över mina påhitt. Idag står den finansiella sektorn överst på allas agendor.
Det hänger ihop med att branschen börjar hitta ekonomiska termer på vad miljöförstöringen kostar, berättar hon, det gick inte tidigare. De gamla redovisningssystemen är flera hundra år gamla och fungerar inte som gröna verktyg för banksektorn. Miljörörelsen har inte kommit åt det, men om de hittar verktygen stöps branschen om.
– De som jobbar i finanssektorn tänker lite fyrkantigt. Det är väldigt rutigt i huvudet och du är en fena på att plocka in alla siffror och räkna ut om det blir riskabelt eller inte. Så kommer miljörörelsen och vill stoppa in något som heter miljörisk och den är liksom rund och går inte in i rutsystemet.  Där tar det stopp.
Hon tror därför att de måste reformera Baselkriterierna som styr banksektorn och som bestämmer hur mycket eget kapital banken måste ha för att göra transaktioner, något som justerades efter den amerikanska bolånekrisen för fem år sedan.  Om det görs på rätt sätt går det att dra ned på utlåningen eller ta mer betalt så att till exempel kolkraftverk blir olönsamma.
– Om vi får in klimatfrågan i det, vilken skillnad det skulle kunna göra. Till exempel att ändra kriterierna för bankernas utlåning till kolkraftverk så att mer eget kapital går åt vid en sådan transaktion. Då kommer de att bli grymt återhållsamma eftersom eget riskkapital är bristvaran i systemet.

Nu lämnar Siv Persson över kontakter och pärmar och korrespondens till efterträdaren och trappar ned. För en tid sedan plockade hon ned sin enda affisch från väggen, en bild på lok och järnvägar som hon fått av en stor konsultfirma. Uttern i plast är det enda som står kvar på hyllan.
– Jag tror att vi jobbar ännu närmare företagen om tio år. Så många av våra arbetsområden handlar om produkter, till exempel soja, palmolja, fisk och skog. Det här behöver företagen hjälp med. Våra rundabordssamtal och certifiering för att lösa detta ekologiskt och socialt har varit framgångsrika, säger hon.
Så stänger hon de gamla dörrarna till sitt rum, säger hej till kollegerna som sitter längre in i korridoren och springer upp till busshållplatsen.